All people leave

tumblr_mfn6h5LsvY1rcq2boo1_500_large

Jag träffade John i lördags. Landade på landvetter kring tre tiden och möttes av en stor folkmassa. Det är så sorgligt varje gång, att landa och veta att ingen här väntar på mig, att jag färdas ensam, alltid. Släpade min stora väska till automaten för flygbussar och köpte mig en enkelbiljett. Bussen gick först om tjugo minuter och alla sittplatser var omringade av människor som väntade på andra människor. Och stora, enorma köer av folk som väntade på att få åka hem eller till utlandet till jul. Fick syn på några platser allra längst bort mot inrikesflygen och satte mig där. Jag med mina påsar med julklappar köpta på flyplatsen i Kastrup, min stora silvriga väska ståendes bredvid och en plastbehållare med några fruktbitar inuti. En gammal tant stod mittemot mig och såg också väldigt ensam ut. Undrar om hon också färdas ensam tänkte jag, undrar om hon kanske inte har så många kvar i livet.

En tanke slog mig där i min tristess, jag kanske ska ringa till John och höra om han vill träffas? Det har varit så länge sen sist vi sågs, kanske någon gång i maj när det fortfarande var varmt ute och jag hade på mig min skinnjacka. Skickade iväg ett sms och sa att jag precis hade landat och om han hade en stund över så kunde vi ta en fika innan jag tog tåget norr om göteborg. Han ringde upp mig direkt och sa att han kunde träffas.

”Bara så du vet så ser jag förjävlig ut idag. Jag är bakis och har knappt sovit någonting och även stressat hela morgonen för att hinna med flyget” varnade jag honom.
”Jag har nog sett värre” sa han skrattandes på telefon. ”Ring mig när du närmar dig centralen”. Vi la på och jag fortsatte att titta på alla andra som såg så glada och julpeppade ut och sneglade ibland åt gammeltanten som stirrade på mig då och då. ”Vi är alla ensamma här i livet”, hann jag tänka innan jag samlade mina grejer, slängde den tomma plastbehållaren och släpade resväskan till flygbussen. Flygbussarna hade ändrat utseende och jag stod där en bra bit och tänkte om jag var på rätt ställe. Hjärnan pratade danska med mig i något internt monolog som för att inte glömma allt jag har lärt mig på vårt grannspråk. ”Ja nu pratar du danska med mig din jävel”, tänkte jag åt hjärnans håll och grävde fram min biljett till flygbussen. Frågade chauffören om bussen gick till centralstationen och om jag kunde lägga min väska på bagageutrymmet utanför utan att någon snodde mina julklappar. Han sa att jag visst kunde lägga min väska där med en lite förvånad ton och la till att denna är en liten flygplats där alla känner alla så det har aldrig hänt honom alla år han har varit i tjänst. Jag tänkte på hur fyrkantigt sverige är egentligen och att ingen får gå utanför normen och hade lust att skoja till det om att det är svåra ekonomitider vi lever i men insåg att jag inte hade något intresse i att fortsätta den diskussionen. Lilla, stora, sverige – älskade land.

Jag och John skulle träffas vid espresso house vid centralstationen och ju närmare jag kom desto mer började jag bli nervös och tänkte på hur jag skulle känna inför att stå framför John efter alla dessa månader. Känner jag någonting fortfarande?
Jag ringde honom och sa att jag var på plats och kunde höra hur min dialekt ändrade form till någon slags halländska, konstigt. Jag och John är norrlänningar båda två, förvisso utvandrade till Göteborg sen några år tillbaka men han har kvar sin norrländska medan jag har fått en blandning av alla dialekter jag har kommit i kontakt med. Fick syn på honom kommandes från Nordstanhållet och jag log, visste inte vad jag skulle göra. Tusen tankar vandrade i mitt huvud vid den tidpunkten, ska vi kramas? Hur gör man när man har varit ihop i många år men är inte ihop längre?
Vi kramades och det var lite awkward, han luktade som vanligt och verkade som vanligt. Jag kände hur jag tappade intresset redan där. Det är väl ett bra tecken försökte jag att förklara för mig själv, att du fortfarande stör dig på vissa saker hos honom.

Vi gick till Starbucks och satte oss vid ett bord. Han frågade vad jag ville ha och jag sa lite blygt att jag skulle äta någonting också så han behövde inte betala, att jag kunde betala själv.
”Men ge dig, jag betalar” sa han och verkade lite smått stressad han med. Jag tog en liten cappuccino och en macka med ost och skinka i och gick och satte mig vid bordet igen.
”Så berätta, hur har du haft det?” frågade han och tittade på mig.
”Jo men det är helt okej, sommaren var jobbig men det är inte lika illa nu” svarade jag lite försiktigt.
”Men vad var det som hände, var det flytten till Köpenhamn som var jobbig eller var det att du inte hade några kompisar där?”.
”Jag vet inte riktigt vad som hände” svarade jag. Jag ljög lite där men det kändes onödigt att berätta för honom om Edward, det skulle bara göra honom ledsen. ”Jag hade ett livskris som började på sommaren och som fortfarande fortsätter men jag tycker ändå att jag har ryckt upp mig ganska mycket. Jag går ut, jag följer alltid med på grejer. Jag gör spontana och dumma saker och utmanar mig själv. Det är en stor förbättring järmför med i somras när jag bara låg på golvet och tyckte synd om mig själv”. Jag tittade ut genom föstret och det hade redan blivit mörkt ute. Göteborg var sig likt och jag fick en konstig känsla i kroppen, som om jag inte tillhörde hit längre. Någon slags illamående, jag ville bort därifrån, bort från staden som var mitt hem under mina fem år på Chalmers.

”Så du super ner dig varje dag nu?” frågade John och hade en liten bitter underton i rösten.
”Nej då, jag har begränsat mig till helgerna för det mesta med the occasional onsdags eller torsdagsölen”. Jag kände hur jag var lite smått irriterad på honom, eller kanske inte riktigt irriterad, mest att jag insåg att vi inte hade kommit till den där punkten än när vi kunde vara oss själva utan att den andra skulle bli sårad på något sätt.
”Och hur känner du inför Köpenhamn, hur länge stannar du där?” frågade han nyfiket.
”Jag tycker om Köpenhamn, vill nog inte tillbaka till Sverige, inte på ett bra tag. Tror att Köpenhamn får bli mitt hem ett bra tag framföver”. Jag log självsäkert åt mina egna ord. Det är nog så, jag har vuxit ur Göteborg på något sätt. ”Köpenhamn är unikt, det är annorlunda. Man kan vara anonym i Köpenhamn och känna sig fri. Man behöver inte passa en viss mall som man gör i Sverige”. John såg lite besviken ut, som om han hade trott på något sätt att detta var min revolt, fly till Köpenhamn och sedan återvända till sverige och vara seriös med mitt liv.
”Forever alone” tillade jag och log mot honom för att lätta på stämningen.
”Det säger du nu men vänta tills du träffar någon” sa han och log tillbaka. Det gjorde lite ont att höra de orden från honom. Vi som var ihop i så många år, här sitter vi och pratar om andra människor i våra liv.

”Jag tänker inte träffa någon, jag planerar att leva mitt liv ensam” sa jag högst allvarlig.
”Vet du, du är den andra personen som jag har hört säga det. Vad händer med människor idag?” frågade han retoriskt. Jag log och ryckte på axlarna, där har vi någon annan som också har blivit besviken på kärleken en gång för mycket och insett att man ska nog leva ensam.
Jag tittade på John och observerade hans ansiktsdrag. Han läppar ser inte alls ut som Edwards och hans blick är inte lika barnslig och nyfiken som Edwards. Han vet vad han vill av livet, han vill träffa någon att vara seriös med och skaffa familj. Och jag är inte den där människan, jag är inte där på långa vägar. Jag insåg också att jag nog inte är helt över honom, jag är inte redo att höra om andra människor i hans liv men jag kan inte vara med honom heller. Så det måste gå lite längre tid däremellan innan vi ses igen, tills jag kommer över honom helt. Han skyndade sig för att säga att han var tvungen att gå och att han skulle ut på kvällen och vi kramades hejdå och gick åt olika håll. Det var sorgligt, fem förlorade år och en förlorad människa i mitt liv.

7 comments
  1. Åh sorgligt… Men ändå fint att ni kunde ses och det inte var alltför dramatiskt eller illa liksom.
    Själv är jag lite ledsen att jag håller på att tappa kontakten med min första pojkvän. Vi planerade förlovning och alla tyckte vi var finast i hela världen ihop. Men det sprack och var så jävla fult och dramatiskt på slutet. Ändå lyckades vi bli vänner. Träffades en del och kunde efter ett år eller två vara helt avslappnade och vänskapliga med varandra. Men nu har vi inte hörts på evigheter och jag har känslan av att det är över, helt. Känns så tråkigt… Han var en så stor del av mig under så lång tid. :-/

    • Jag är livrädd för sånt och det känns som om hela Johnhistorian kommer att gå åt det hållet. Så märkligt när man kommer folk nära och sedan så blir vi som främlingar för varandra och snart lär man titta bort när man ser dem på gatan.. Det är bara så sorgligt. :(

      • Usch förstår tanken… :(

  2. Elena said:

    Ni har ju ändå påverkat varandra ganska mycket. Han alltid förblir en del av ditt liv.

    • Det är han och han är mitt första riktiga förhållande och man glömmer väl inte folk man har varit ihop i fem år med? Men när jag tänker tillbaka på Fredrik som jag var ihop med i två år (killen innan John) så har jag ingen koppling alls till honom, minns knappt hur han såg ut och jag har inte riktigt något intresse över att veta vad han sysslar med i livet. Och det känns lite sorgligt på något sätt..undrar om det blir så med Edward också..och vart tar all kärlek vägen när förhållanden krachar? Det vill jag veta ibland..
      puss <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: