When has it ever not been about him?

IMG_4925c

”När åker han till Singapore?” frågade mamma medan vi drack kaffe ihop. Än har jag inte fått psykbryt av att vara hos mina föräldrar.
”Den femte tror jag att han åker” svarade jag och höll i kaffekoppen med båda händerna. Har ätit något konstigt och mår inte så bra. De där frysta bären från sverige har tagit ut sin rätt efter en månad av konstant ätande av yoghurt och bär.
”Vad bra, bra att du slipper att ha den stressen omkring dig. Måste ha varit svårt för dig att jobba tillsammans med honom”. Mamma tittade på mig som för att få en reaktion.
”Jo det är väl egentligen bra att han åker iväg..” sa jag och tittade nedåt med blicken. Hur mycket jag än tycker att det är bra att han flyttar till singapore så gör det ont, han försvinner från horisonten och det gör ont. Det känns nödvändigt för mitt psykiska välmående att han försvinner men jag önskar att det aldrig hade blivit så, jag önskar att vår historia hade haft ett positivt avslut, jag önskar att vi hade kunnat vara ihop och bli gamla tillsammans och ha massa barnbarn och roliga minnen ihop.
”Jäveln!” tillade mamma kort och tittade ut mot fönstret. Tog en klunk av sitt kaffe och vi satt där i tystnad båda två.

”Jag vill bara att det här året ska ta slut, det har varit det jävligaste året någonsin. Jag har aldrig varit såhär stressad och mått så dåligt som under det här året. Ena hjärtesorgen efter den andra och flytten till Köpenhamn. Jag behöver lite glädje åt mitt håll”. Förut kunde jag knappt prata på det här sättet med min mamma, i min familj så gör vi inte det men efter alla skypesamtal när hon sa flera gånger att jag skulle glömma honom, att han inte var värd det så brast jag ut en gång ”Men det gör ont, förstår du inte att det gör ont? Hur mycket jag än må tycka att han är dum i huvudet, att han inte är värd min hjärtesorg så har jag älskat honom fram tills nu och trott att vi skulle spendera våra liv ihop. Jag kan inte bara glömma honom, jag behöver sörja allt det vi hade och det vi inte fick. Jag kommer att må såhär ett tag till och jag orkar inte låtsas vara glad för er skull. Jag är inte glad!”. Min mamma var tyst i några minuter och gick över till att prata om någonting annat, någonting som inte hade med mig eller Edward att göra, eller känslor.

Jag tänkte på den gången nu medan jag drack mitt kaffe och tänkte på hur mycket jag har behövt hålla om mig själv för att komma fram till den här punkten, när hans namn inte hugger till i magen lika mycket, när tanken på att vi inte är ihop något mer och att vi kommer att spendera våra liv åt skilda håll, inte gör mig golvad.

Gårdagens vin gjorde sig påmind med en lättsam huvudvärk i bakgrunden. Det var en god rödvinflaska som jag hade glömt hos mina föräldrar förra året ungefär vid samma tidpunkt. Jag har inte druckit den sen dess och blev alldeles nostalgisk av dens doft och smak. Masi Bonacosta, en fin italienare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: