Don’t let me go

tumblr_merji95qyt1rylz1bo1_500_large

Det närmar sig. Domedagen, vår sista dag tillsammans på samma företag. Vi satt i samma projektmöte idag, vi satt bara några säten ifrån varandra. Han tittar åt mitt håll och ler och jag gör detsamma. Det känns som att en goodbye hänger i luften. Men orden kommer inte fram. Det här är det sista vi ses, det allra sista. Jag var den sista som skulle presentera resultaten och jag tittade åt hans håll hela tiden, tittade honom i ögonen i slutet och sa ”and I guess this is the last time Eward is involved in this project, Klint is taking over the next time we have a project meeting”.

Jag log, jag visade all min smärta, jag visade hur svårt jag tycker att det här är för mig. Det här bitterljuva, både för mig och honom. För det handlar inte om att vi slutade tycka om varandra eller att han slutade ha känslor för mig. Vi slutade aldrig känna för varandra, vi led båda två åt varsitt håll. Han för att han inte vet hur han ska hantera känslor och jag för att han jag tycker om allra mest i världen sitter i samma rum och jag kan inte gå fram till honom, krama honom hårt och säga att vi lyckades med vårt projekt, att han är bäst, att han gör mig så lycklig. Men det gör han inte längre, han gör mig ledsen när han inte är min.

I alla månader av hjärtesorg har jag försökt komma över honom, försökt radera honom från mitt liv, försökt att bli av med känslorna. Men jag inser att han inte behöver vara min för mig att tycka om honom. Att man inte behöver sluta tycka om någon bara för att han uttalade några få ord som tog sönder allting. För att han ville få mig att tro att han inte kände någonting för mig, att vi skulle vara vänner istället. Han tog sig in i mitt hjärta och han kommer alltid att finnas där för man kan inte bara sluta älska människor. Man älskar för alltid men man kan inte ha de för alltid. Och han är inte min och han kommer inte att vara min någonsin mer men det som gör mest ont är att han försvinner från horisonten, att luften inte blir elektrisk omkring honom något mer, att jag inte kommer att känna hans närvaro någonstans i närheten. Människor som försvinner, att delas ifrån varandra inte av döden men av omöjligheten. Av avstånd, flera tusen kilometer av ingenting som delar oss i olika kontinenter. Och att delas levande av rädsla, av att inte kunna hantera kärlek. Att vi befinner oss i två olika kärleksdimensioner som aldrig kolliderar ihop, vi går förlorade.

Och jag tittar på honom med ett hav av oändlighet, jag säger alla de där tusen orden som inte kommer fram och han ser det. Och han tittar på mig med samma ögon och ler. Det gör ont i honom också men han kan inte prata, ingen av oss har den styrkan. Så vi pratar i tystnad, hans smärta är min smärta och jag inser att snart så går allting under. Snart går vi förlorade för alltid. Och jag kan inte hindra tårarna från att komma ut, ett hav av omöjlighet.

18 comments
  1. Vet att du gör ont fina du… Jag hoppas det går över så fort som möjligt i alla fall. <3 Hoppas du får ett fint och stabilare 2013!

      • Ah den här sista veckan, han är det enda jag kan tänka på. På jobbet är jag som förlamad och håller mig undan honom, svarar knappt när han pratar med mig men i mitt huvud så handlar allting om honom..herregud, blir stressad av tanken att han åker snart :(
        <3

  2. Linnéa S said:

    Jag undrar om inte detta är det finaste du skrivit, här på bloggen åtminstone
    <3

    • Det betyder mycket att du upskattar det jag skriver <3

  3. Sofia said:

    du skriver så sjukt fint.

    • Tack så himla mycket, blir alltid så glad när någon annan tycker om mina texter. Tack och välkommen hit <3

  4. Saga said:

    Det är jag igen. Tittar in varje dag och älskar texter som den här.
    Det här med att aldrig mötas igen… Jag gjorde slut idag. Kan inte fatta det.

    • Åh <3
      Jag vet hur vidrigt det är att göra slut och hur ont det gör och den där tomheten och förvirringen.. Du är inte ensam i din hjärtesorg, jag tänker på dig & finns här Saga, anytime. Önskar att jag kunde komma dit du är och bara krama dig <3

      • Saga said:

        Kollade på Satc (inspirerad av något du skrev) i går och grät halva natten, i en tröja som jag hade en av mina favoritdagar vi hade ihop.. Såg så hemsk ut idag och ingen av mina kompisar sa något heller trots att flera av dem vet. Men det är som om jag inte insett att vi aldrig ses mer. Gör så ont när jag kommer på det och värst är att tänka på hur han kan må nu, han ville inte alls det här.
        Trodde ju i alla fall inte att det var mitt livs kärlek men känns som att jag kommer vara olycklig i en evighet nu.

        ville bara skriva, så fint att ha åtminstone en att skriva till såhär

      • Tycker att det är jättefint att du skriver till mig även om jag såklart önskar att du inte mådde så dåligt :(
        Om jag har lärt mig något av den här hjärtesorgen och även den innan är att början är jobbigast, svårast..mest ångestladdad. Som att ett dödsfall har inträffat och luften är så tung på ens axlar och man kan knappt andas. Man vet varken ut eller in eller vart man ska ta vägen. Jag låg på golvet för det mesta i början och stirrade på taket eller under sängen på någon liten dammpartikel och var allmänt livlös. Kan knappt gå tillbaka i arkivet och läsa mina gamla inlägg för det gör ont i själen. Juli-Nat var ledsnast i världen och trodde att hon skulle dö av hjärtesorgen. Men det har gått fem månader nu och jag vet inte om det har blivit bättre men det har iaf blivit hanterbart. Jag sprängs inte av ångest dagligen men jag gråter fortfarande lite här och där, ibland på kontoret, ibland på en fest, ibland på stan när jag går förbi kafeer där vi var tillsammans. Eller vid sjöarna när vi sprang varje morgon. Men nu är det som det är och man får stå ut jag de sagt till mig och det säger jag till dig också. Stå ut lite i taget och träffa dina vänner och försök att härda ut. Eller kom till Köpenhamn så kollar vi på sex and the city ihop. Kan man kolla på SATC en dag gemensamt vid exakt samma tidpunkt och samma avsnitt och veta att det sitter andra som gör samma sak? Vi är ensamma tillsammans <3

      • Saga said:

        <3 <3

        Idag var faktiskt lite bättre, i vissa stunder, jämfört med igår, ögonen brände lite mindre (även om jag gråtit många gånger redan och det bara blir värre sen när jag ska försöka sova) och jag kunde vara lite mer social ibland. Dock vill jag så otroligt gärna höra av mig, ringa honom. Längtan tar kål på mig. Men han sa "Känn efter, prata om det och tänk efter om du verkligen är säker, hör av dig om två månader om du vill försöka igen, jag kommer inte att höra av mig alls. Men du kan inte göra det bara för att du har svårt att släppa taget". Vill så gärna trösta och höra en röst! 2 månader är ju hur lång tid som helst när man är ledsen och det är vinter. Ska jag vara disträ varje dag och gråta mig igenom varje natt hur länge som helst?

        Förresten, i februari blev jag sårad, det var slut mellan oss trodde jag då, var så panikartat ledsen (dock stöttade mina vänner mig den gången) – kom hem och googlade fram http://www.dumpad.webblogg.se. Du fattar nog vad den handlar om och vet inte vad du tycker men det är ju alltid skönt att läsa lite så.

      • Saga jag träffade John igår och tog en kaffe och vi hade inte setts sedan april nån gång och det var så märkligt det hela, att personen som man har varit närmast pratar om att han ska ut ikväll och ler lite lurigt och när jag säger att jag också vill ut i göteborg så säger han ingenting..han vill inte ha mig omkring. Och jag vet inte heller om jag vill ha honom, men det känns bara konstigt att det har blivit såhär. Vi kan nog fortfarande inte prata utan pratar om helt random grejer..jag är inte helt över honom och hade inte klarat av att se honom med en annan men jag vet att jag inte hade kunnat vara med honom. Så då är det bara att stå ut, vara vänner på avstånd och prata i telefon när det går. Till en början hördes vi inte alls för det gick inte, det gjorde för ont och man saknade honom som man hade saknat en förlorad kroppsdel men nu senare när det har gått lite tid emellan så har vi nästan hörts en gång i veckan eller varannan vecka. Det suger att vi inte kunde vara ihop och det suger att förmodligen så var det på grund av mig och jag förstår mig inte alls på dethär med kärlek men jag vet att man inte kan tvinga sig själv att stå ut med ett förhållande, för man dödar sin själ så man måste vandra den svåra vägen och vara olycklig men iaf då ljuger man inte till sig själv. Till slut så måste det bli bra någon gång och då får vi hålla varandras hand på avstånd tills det blir bra igen. Tyckte att den där bloggen var väldigt bra, har läst detdär inlägget en två gånger nu och jag tycker att det hjälper väldigt mycket att veta att allting man går igenom just nu så är det fullkomligt normalt. Det är så det är, vi vandrar alla längs samma hemska känsloladdade väg och det känns skönt att det är så. Jag måste börja läsa lite mer sånt, kanske lite mer om hur slutet av lidandet blir och inse att det finns ett slut på lidandet, att livet blir bra igen och han försvinner..för att det var inte rätt. Puss & stay strong <3

    • Saga said:

      Hej, ville kolla vad det var vi skrev till varandra och så såg jag att du svarat… Hade behövt se det då. Nu har det ändå gått ett tag, det är okej. Gillar inte tiden på året och gör inte så mycket roligt. Senaste veckorna har jag spenderat massvis med pengar på nya kläder och börjat träna varje dag nästan (+ kollat på nästan alla satc-säsonger). För att fylla dagarna. Är känslig fortfarande och känner mig lätt ensam och övergiven. Har gråtit några gånger den här veckan men absolut inte varje kväll vilket jag var rädd att jag skulle göra.
      Om två veckor har det gått två månader och då är det mer ok att jag skulle höra av mig. På julafton kunde jag inte låta bli att skicka ett sms, som jag inte fick svar på. Känner stundtals väldigt stor längtan efter att höra men sen vet jag inte. Han tror ju inte på att vara vänner oavsett, och det finns saker jag är rädd för. Vill mest veta att såren läker hos honom med.

      Så, nu vet du hur det är med mig! Läser ju din blogg fortfarande såklart men hur mår du? Tänkte just på vilken häftig person du måste vara som trots mycket så mycket sorg är utåtriktad och glad bland människor. Kram

      • Hej Saga, jag gör likadant som du, spenderar alldeles för mycket pengar på kläder och hårprodukter, har blivit träningsfreak och fick panik där när jag kom till sista säsongen av SATC att jag var tvungen att börja om. För varje gång jag tittar så förstår jag lite mer. När Big skulle till Paris och Carrie sa att hon kunde flytta också och han sa ”you’d be moving there for your own sake right..not for me?”. Fick en uppenbarelse liksom, Edward sa precis de orden till mig innan jag flyttade till Köpenhamn men bländad som man var så förstod man ingenting då.
        Händer inte så mycket mer i mitt liv än serier, kan tipsa om Girls, helt underbar ny serie, har precis börjat kolla själv och är helt frälst :). Hade några veckor där där jag inte mådde något bra alls men nu är det ändå rätt okej. Ensam ja och stundtals som du säger så känner jag mig också övergiven och som om man aldrig någonsin kommer att bli kär igen, att det blev en hjärtesorg för mycket och hjärtat har stängt sig helt av rädsla. Men våren kommer snart och skinnjackor och converse och kanske någon speciell kram..vem vet (tror inte på mina ord själv just nu men jag hoppas iaf).

        Jag förstår att du saknar honom och att du vill gärna veta om hur han har det, kanske prata litet. Klart att man saknar dem! Även om förhållandet inte höll så dör inte kärleken, den omvandlas till något annat bara, något vi inte kan ta till oss..men den finns där. Jag får lite intrycket som om han vill straffa dig litegrann genom att inte höra av sig alls och vägra dig sin vänskap för att han vill att du ska inse hur mycket du saknar honom och ta honom tillbaka. Jag tror såklart att han saknar dig också, varför skulle han inte det, han var den som ville stanna kvar i förhållandet. Men han måste kanske inse att det inte blir ni, att efter de där två månaderna har gått så får han inse att det är så, att ni har gjort slut. Och det kanske tar ett tag för honom att komma över dig och för dig att komma över honom helt och det kanske inte går att vara vänner under tiden, för allting blir så himla osäkert..och hur ska man bete sig när man inte är ihop men är ”vänner”? Åååh så himla svårt, när Edward gjorde slut med mig så gjorde jag upp strategier för att få honom tillbaka, eller låtsades kunna hantera att vara vänner bara för att kunna umgås med honom ibland. Eller totalt slutade höra av mig för att han skulle inse att han saknade mig. Men allting förgäves..beslutet hade tagits och vi hade gjort slut. Och det fanns inget hopp om att vi skulle hitta tillbaka till varandra.. jag förstår det nu..det är bara det att det tog mig ett halvår och lite till att komma till den här punkten. Det blir nog bra till slut för oss alla med olika former av hjärtesorg, det tar bara lite tid. Hans sår kommer att läka också, klandra inte dig själv för att du gjorde honom ledsen, vissa grejer är oundvikliga och måste hända oavsett.

        Och tack, så himla många tack för så snälla ord <3

  5. julia said:

    åh det kommer bli bra tillslut! lovar dig gånger en miljon! trodde att jag aldrig någonsin i mitt liv att jag skulle komma över honom men det gjorde jag. det måste bara få ta tid.

    • Jag hoppas verkligen det, det tar så mycket energi ifrån en att vara ledsen i hjärtat jämnt. Dessutom så är jag så trött på att må såhär hela tiden, vill uppleva något annat nu än bara hjärtesorg och ensamhet..saknar känslan av att vara kär <3
      Hur lång tid tog det för dig julia att komma över honom?

      • julia said:

        Jag vet, jag vet precis hur det känns. Men jag tror att det här med att komma över någon är en process och en fruktansvärt jobbig del av den är att man inte vet vad man ska göra med sig själv, man är ledsen i allt man gör för det enda man tänker på är honom och man tror att man ska dö flera gånger om dagen en tid. Tyvärr måste det kanske vara så när det är någon man älskar. Just nu är du liksom i jagvilldö-delen av den processen för allt är så nytt. Men när det har gått en tid får man distans även om man inte tror det, tror det är för att man någonstans vill fortsätta leva. Det är nog olika lång tid för alla men för mig tog det en höst och en vinter innan det värsta var över. Tror att det viktigaste är att inte stänga in sig, hur mycket man än vill ligga och gråta i mörkret måste man ta sig ut och träffa kompisar och människor som får en att må bra, lova mig det. Det kommer att ordna sig. Du kommer att träffa fantastiska människor och livet kommer bli bra igen. Det har du mitt ord på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: