An absolute ending

070

Han. 

Det är söndag kväll och klockan är mycket. Kanske inte så mycket så att man går och lägger sig men det är alldeles för sent att ta tag i något. Känner att jag vill helst göra något kreativt, leka med min kamera, ta på mig en finklänning och dricka ett glas rödvin. Somna för mig själv i min egen säng, min fristad. Tänker på honom några gator bort, där i Frederiksberg. Tänker på att anledningen till att jag flyttade till Köpenhamn flyttar till Singapore i slutet av den här månaden. Att den här veckan är den sista vi får ihop och att det kommer en dag när han säger hej då. Hur säger man hej då med en kram och två obetydliga ord? Hur säger man hej då till honom?

Jag tänker på Rory i London en november förra året och tänker på vad han sa till mig medan vi satt på en soffa och tittade ut i det tomma intet. ”There is no absolute ending. The end is not just an ending, an ending can be a beginning. Most people see time as a linear thing but to me there’s more, to me time is circular and nothing is ever lost that way”.

Jag vet inte varför de orden ekar i mitt huvud, varför alla andra tankar snurras ihop till något obegripligt och det knyter till sig i halsen och det svider om ögonen. Han åker..han åker. Den här gången kommer han inte tillbaka. Han kommer inte att vandra korridorerna på jobbet något mer och jag kommer inte att locka håret en extra gång för att han kommer inte att vara där och se mig. Jag kommer inte att se hans klarblåa ögon bara några meter ifrån mig och känna hans doft och veta att han befinner sig här någonstans på samma våning som jag. Jag kommer inte att se glädjen i hans barnsliga förvirrade ögon när något experiment går bra och jag ler mot honom och säger att det här är bra, det här är jävligt bra. Att jag kan påverka honom så mycket, göra honom gladast och ledsnast i världen. Och han är luften jag andas och jag har inte andats på fem månader nu men det har funnits luft omkring. Han försvinner, för gott och den här världen kommer inte att vara min längre.

Han som håller mitt huvud mellan sina händer och tittar mig djupt i ögonen och säger att jag får aldrig försvinna ur hans liv, att jag är alldeles för viktig för honom. Han som lutar sig fram mot mitt ansikte och stannar bara några centimeter ifrån mina läppar och tittar på mig utmanande tills jag kysser honom, tills jag låter honom kyssa mig. Han som drar en kudde över mina knän och lägger sig där för att det är hans happy place, allting annat kväver honom. Jag är hans luft men han försvinner. Han som inte har varit min på fem månader nu, han försvinner för gott och blir till ett minne. En dag kommer jag knappt att minnas hur hans kropp känns när han lägger sig framför mig i soffan och vill att jag ska klia honom i ryggen. Och jag ser honom blunda och le när jag leker med hans hår och kittlar honom bakom örat, hur han ger ifrån sig nöjda läten och försvinner i en annan värld medan jag känner på hans arm, hans bröstkorg, när jag drar honom närmare intill mig och lutar mitt huvud mot hans.
Han är mitt allt och han försvinner.

8 comments
  1. ANNAWII said:

    Usch, jag lider med dig vännen. Trots att jag inte varit med om detsamma kan jag sätta mig in i situationen och det skär i hjärtat bara jag tänker på det.

    Men detta kan samtidigt leda till något bra, du kanske äntligen kan komma över honom på ett sätt du inte kan när han alltid finns där. Det blir väldigt definitivt och det kanske är det som behövs?

    Ta hand om dig hjärtat <3

    • Jo jag förstår också att det är nödvändigt men det är så märkligt..som att kapa av en kroppsdel och sedan lära sig att leva utan den. Det var så när han lämnade mig, det fattades någonting, det uppstod en sådan hemsk tomhet och fick fyllas lite i taget med annat men det fanns lite kvar där och nu när han försvinner helt så måste den där lilla tomheten som uppstår igen fyllas på..och det känns så konstigt, så märkligt och jag får nästintill panik av tanken på att inte se honom något mer förutom på facebook.. vad är meningen med att släppa in folk i ens liv när man en dag får sakna dem på avstånd?
      tack fina <3

      • Jenya said:

        det du säger i början av ditt svar till Anna: Fantomensmärta! den finns tyvärr i själen, i hjärtat också. den finns där till man tvingar sig att inse faktumet, om det är ett faktum givetvis.
        Men sen blir den andra armen/benet eller i detta fall de bitarna av hjärtat starkare än de någonsin har varit. Och OCH man kommer kunna älska igen, även om du nu inte ens kan tänka tanken så är det så.
        För vi människor kan det, vi kan gå vidare om vi vill och älska på nytt, Vi är inte som delfiner som slutar komma upp till ytan för luft om vår partner har dött. Vi är inte ens som ett svanpar, vi är människor, vi behöver närhet och kärlek, och vi kan anpassa oss för att nå det stadiet där vi känner oss tillfredsställda.
        Så om en tid, kanske ett lite längre tag så kommer man älska som man aldrig älskat förr.

      • Åh jag vill så gärna komma dit. Har fastnat i något slags limbo där jag har kommit över honom för det mesta men inte helt. Och jag tror att när januari kommer och alla andra månader efter januari så kommer ingenting att handla om honom något mer, inte alls. Och den där tomheten skrämmer mig, ingenting alls. Så himla overkligt och jag blir så stressad av bara tanken att tiden rinner ut, att ingenting kommer snabbare än vad jag hade tänkt mig från början. Att december har snart inga dagar kvar och att tomheten kommer..en till berg att bestiga.. så himla trött i själen..
        Men jag vill komma dit, till att ha den förmågan igen, att kunna älska på nytt..eller iaf att kunna tycka om folk på nytt. Just nu känns det som om jag inte vågar släppa in folk alls, jag tycker om de som redan finns där men klarar inte av att tycka om andra, det bara går inte.
        Tack söta för din kommentar, det ger mig lite mer hopp <3

  2. Elena said:

    Det gör ont att läsa.Dessa förbannade söndagar.Depp, deppp, depp…

    • det måste ändå vara den jobbigaste dagen på hela veckan, man bara omfamnas av ångest varje söndag och kan inte göra någonting åt det. Tror att jag ska köra på min strategi igen, att sova bort en hel söndag, vakna lagom till kvällen och sedan gå och lägga sig igen så slipper man.
      Men edward alltså..nu kan jag inte sluta stirra på bilden på honom..edward..himla edward

  3. beata said:

    du skriver så jävla fint

    • Tack så himla mycket, blir så glad <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: