Let me put on a show for you

”Hej Nattie, hur är det med dig?” frågade John mig på Facebook igår kväll vid 10-tiden. Det är honom jag var ihop med i fem år innan Edward. Och det tog slut och jag träffade Edward direkt efteråt.
”Ah har legat i sängen och mått dåligt hela dagen. Alkohol och förkylning går inte ihop” skrev jag tillbaka.
”Såg att ni kört rockabilly tema, hade ni roligt?”
”Ja då det var roligt. Mindre roligt att få migränanfall och hosta sönder lungorna. Vad gör du?”
”Gör inte så mycket. Har varit lite halvbakis idag men jag överlever. Hur går det med vänner, danskan, mm. Kan du sjunga med till Rasmus Seebachs låtar nu?”
”Ska vi prata på Viber om en liten stund? Jag måste bara avsluta en sak först”. Jag satt och skrev till bloggen men det sa jag inte till honom.

”Visst, ring mig när du är färdig” skrev han tillbaka. Jag fick ångest, herregud varje gång vi pratar så går jag och väntar på att han ska säga att han har träffat någon annan som han är kär i, någon som har är seriös med. Vet inte hur jag skulle reagera på det, det skulle förmodligen göra mig jätteledsen. Att lämna honom var något av det svåraste jag har behövt göra. Han var den som alltid fanns där för mig. Min familj, min partner i fem år, vi bodde ihop fyra av de åren. Han var den som tog mig till sjukhuset när hjärtat krånglade och satt med mig en hel dag på akuten. Och många andra gånger jag fick besöka akuten på grund av hjärtat, eller magsår, eller när jag svimmade och slog i huvudet. Han stod ut med mig under mina fem år på chalmers och påminde mig om att äta. Satt bredvid när jag panikgrät och saknade min bror. Fanns där när jag gick igenom mina höst och vårdepressioner.

Men jag slutade sakna honom, längtade inte till att komma hem efter skolan, ville inte att han skulle komma i närheten av mig. Ville inte att han skulle kyssa mig. Kände mig kvävt, frustrerad och ledsen varje dag. Det kändes som om jag levde en lögn, byggde ett liv med någon jag inte riktigt var kär i. Ljög för mig själv och alla andra.

Men nu när man bara minns det som var bra, när allt det onda är bortglömd i något vrå av minnet, när jag hör hans röst och han verkar vara så nära, nästan som om han står i samma rum som jag så gör det så ont i hjärtat. Vi har inte setts sedan någon gång i maj och han verkar ha förändrats. Han säger att han har blivit mer egoistisk och att han vill grejer för sig själv. Att det går bra på jobbet för honom och att han har det bra.

”Åh John, vi har inte setts på väldigt länge” säger jag och hör hur min röst darrar i telefonen.
”Hör av dig någon gång när du är i Göteborg så kan vi ta en fika” säger han och hans röst darrar också. Hör hur han försöker att kontrollera sig själv och jag kommer inte att kunna hålla mig länge till så jag säger till honom ”Vi hörs” och hör honom knappt säga hej då när jag lägger på luren. Jag vet inte om han saknar mig, om han är ledsen för att det vi hade tog slut. Jag vet att han oroar sig för mig, han är rädd att jag kommer att hamna i ett ännu djupare mörker och göra något dumt. Jag undviker att svara på frågor om framtiden och vad jag har för planer. Jag vet inte riktigt själv vart jag är på väg. Men de där tankarna finns där hela tiden. Tänk om, tänk om han var det enda bra som hände mig och jag har förlorat honom för alltid?

9 comments
  1. Jag har också tänkt så om min första pojkvän, vi var ihop länge och planerade hela vår framtid ihop, var en millimeter från att förlova oss… Och jag vet helt säkert att han är en så fantastisk människa. Och man ska minnas det fina och glada… MEN. Glöm inte hur länge du tänkte på att ni borde göra slut, hur ofta du tänkte på det, och kom ihåg – förmodligen hade ingenting förändrats om du hade stått ut och fortsatt förhållandet. Du hade inte plötsligt velat komma honom nära och längtat efter honom igen, det vet du, eller hur? Jag kan ibland bli ledsen över att det tog slut med mig och han min första kärlek, men vet du, sånt är alltid meningen att hända… Jag tror stenhårt på det. Är han det bästa som hänt dig och ni ska vara tillsammans – då kommer ni att vara det. Annars inte. Är det inte menat att vara så kommer man bara stånga sig blodig mot en vägg om man försöker ändå…
    Finns massor av fint framför dig, jag vet det :) Kram!

    • Åh tack fina. Tror att det är en dålig plats att börja tänka så. Nu när ingenting känns rätt kärleksmässigt, när jag träffar bara folk jag inte alls är intresserad av. Edward ville inte ha mig för att jag är för jobbig och har en mörk sida och det bara knäckte mig. Och jag tänker alltid på John varmt och hur fin han är och hur stort hjärta han har. Helt plötsligt försvinner allting dåligt och det är bara det bra som är kvar. Jag får helt enkelt hålla mig borta från honom helt tills det inte gör mig något att han är med någon annan. Det är sorgligt men som du säger jag får inte glömma hur fel allting var, hur mycket jag ville ut från det förhållandet. Jag får inte bli ihop med honom igen och sedan göra slut igen när man inser att det inte funkar egentligen. Han förtjänar bättre. Men det är så sorgligt allting.
      Kan inte lite fint komma åt mitt håll snart, bara litet så jag håller mig över vattenytan <3

  2. Frida said:

    Japp håller med ovanstående. Vissa forskare menar att alla lyckliga fjärilar i magen och alla kemiska reaktioner försvinner efter 1 1/2år och att man efter det måste hitta saker som gör att man funkar som ett par. Ni gjorde ju slut så tydligen hittade ni inte de ni behövde. Vill man vara helt romantisk så kanske inte det var rätt tillfälle för dig att vara med honom, och om det är meningen att det ska bli ni så ska du nog se att det bli ni igen en vacker dag :* Andas in och ut och låt världen ta hand om resten. :)

    • Tack Frida, jag har alltid så bråttom till allting och det är nu eller aldrig, måste vara framåt, måste vara proactive för att få det jag vill ha, annars kommer det att försvinna. Men som både du och nolovestory säger så får jag inte glömma allting som inte var rätt, som gjorde att jag sökte mig ut till att börja med. Men det är så svårt när man helt plötsligt endast minns det som var bra och allt det onda är borta. Jag måste hålla fast vid mitt beslut och sluta veta så mycket. Måste förlita mig på att jag var lika vuxen då som jag är nu när jag tog det beslutet. Det kanske är mest bara en önskan över att hitta någon som är lika bra, som jag har känslor för. Har så svårt sen efter Edward att bli sådär intresserad av folk. Om det inte är någon vettig så får det lika gärna vara men är så rädd att jag är helt avstängd att jag dömer alla i förhand, ingen är bra nog. End up alone, crazy cat lady osv.. :)
      Kram <3
      PS: vad gör du idag? :)

  3. Astrid said:

    Oj kära du, nu fick jag alldeles ont i magen. Jag har nästan exakt samma historia som du, med min gamla kille. Vi var ihop i fem år, varav fyra som sambos. Jag var sjuk ett tag under vårt förhållande och han fick följa med mig till och från akuten, läkarbesök och inläggning. Känner du igen dig? ;)
    Han var allt jag hade hoppats på och mer därtill, i början älskade jag honom så att det nästan var outhärdligt. Men vi träffades så unga och efter ett tag övergick den där galna förälskelsen i frustration och rastlöshet inför framtiden, jag kände mig låst och fast och tänkte på hur mitt liv skulle bli, skulle jag bara vara med honom och hans familj resten av livet? Jag ville träffa nya människor och stå på egna ben och det kändes som om min ungdom höll på att ta slut mitt framför ögonen på mig medans jag bara satt där och hade fredagsmys och kollade på idol. Typ i den vevan blev jag sjuk också så all energi gick helt plötsligt åt till att bli bättre och ta det lugnt, det där med förhållandet blev typ en sidogrej.
    Så började jag på universitetet, träffade en massa nya underbara, roliga och smarta människor. Det kändes som om de förstod mig och plockade fram helt nya (eller bortglömda) sidor av mig. Jag började se mitt förhållande med andra ögon, fick distans och insåg att det inte fanns så mycket kvar. Så jag gjorde slut, tre månader efter att vi flyttat in i vår första egna lägenhet, mitt i en renovering och planer på att förlova oss. Så mycket ångest som jag hade den våren, och sommaren, vill jag aldrig ha igen. Och om du bara anar hur många gånger jag tänkt att han var det bästa som hänt mig och att jag hade kastat bort det. Varje gång jag träffade någon ny och det inte gick vägen så tänkte jag ”det är inte mer än rätt med tanke på vad jag gjort”.
    Sen bytte jag stad, träffade ännu fler nya vänner, dejtade, levde singelliv och började faktiskt trivas ganska bra med det. Och helt plötsligt efter två år så träffade jag min nuvarande kille och det sa pang och jag blev superkär och sen den dagen har jag inte tänkt en enda sekund att jag ”kastade bort” det gamla. Däremot tänker jag nu att det var en väldigt viktig och fin tid, och jag kommer alltid bära den med mig för den har gjort mig till den jag är.
    Tänk inte att han var det enda bra som hänt dig. Det är inte sant, och om han nu var så bra, varför gjorde du slut? Om du inte har en historia av att vara manisk, inte kunna styra impulser och fatta förhastade beslut, och det tror jag inte efter allt jag läst om dig, så finns det nog en ganska bra anledning att det inte är ni längre. Det var vad jag kom fram till.

    • Åh Astrid, tack, tack, tack! Jag behöver höra sånt från andra, behövde höra exakt de orden du skrev. För de gick in, speciellt det med att varje gång förhållanden med andra inte funkar så tänker jag på honom och hur bra han var och att jag aldrig någonsin kommer att träffa en vettig människa. Att jag har sabbat allting och att jag förtjänar allt ont som kommer min väg.
      Och jag var kär i honom en gång i tiden, jag var så kär så jag inte kunde andas, det är bara han och Edward som jag har varit så kär i och båda de förhållandena har gått åt skogen. Jag tänkte på att göra slut i ett och ett halvt år, tills jag tog till mig modet och gjorde det. Jag vet att jag övervägde allting, alla sidor av det förhållandet och jag ville ut, kände mig kvävt, frustrerad över framtiden. Idol och tacos kunde inte bli resten av mitt liv. Jag ville ut. Måste bara inse det att just nu när man inte är på en bra plats i livet så kan man inte tänka rätt, man vill till den där trygga punkten i tillvaron och han har alltid varit min trygga punkt.
      Du ska veta att dina ord betyder jättemycket just nu, att någon annan har gått igenom nästan samma sak och har haft liknande tankar både före och efter. Tack <3

      • Astrid said:

        Vet du att när jag satt och skrev det där här ovanför så ringde det på min dörr, ungefär efter det jag skrev att man förtjänar allt ont som kommer i ens väg. Det var en av mina allra bästa kompisar som varit ute och rest i tre månader och helt plötsligt stod utanför min dörr med en flaska vin och en ask choklad. Blev så himla överraskad och framförallt glad, men jag var ju också mitt uppe i mina tankar på det som varit och det som blev. Så det blev så att vi satt och pratade i flera timmar om gamla förhållanden och hur de kan fucka upp ens hjärna i flera år efteråt. I början när jag träffat min nuvarande kille gick jag nästan och väntade på att han skulle göra slut eller vara otrogen eller något annat hemskt, jag tänkte att jag förtjänade det. Att det var någon som hade gett mig den finaste och snyggaste och roligaste killen i hela världen bara för att kunna slita bort honom helt plötsligt och ba ”haha trodde du det själv eller?”. Det var så hemskt. Jag kunde inte äta, gick ner nästan 10 kilo. Fastna inte i de där tankarna Nat! När du väl träffar någon som du blir kär i hoppas jag att du kan släppa allt det gamla och bara njuta av den nya personen i ditt liv. Man kan inte jämföra förhållanden, inte rangordna dom från bäst till sämst. Den där fina underbara killen John kommer finnas kvar inom dig och den fina underbara Edward kommer finnas kvar inom dig och även om ni inte är tillsammans här och nu betyder inte det att deras kärlek till dig har försvunnit, den har funnits och kommer därför alltid att finnas kvar, inom dig och inom dom och som en del av den stora kärleksenergin i världen. Ja, det här är väldigt new age men jag tror verkligen det, att kärlek som en gång uppstått kan inte försvinna, den finns kvar och ligger inom oss och runt oss som ett mjukt täcke. Det kan man ju känna när någon dör (jag hade en vän som gick bort förra vintern) att deras energi och den värme och kärlek som fanns runt dom och för dom finns kvar och blir inte mindre bara för att deras fysiska kroppar har försvunnit. Kan du känna igen något av det här eller blir det alldeles för flummigt?

      • Jag är också inne i de banorna, att kärlek inte kan försvinna och som du säger så är det mest tydligt när någon går bort, att det ligger någon slags aura kvar som omringar en. Så kände jag med min bror och jag känner av honom än idag, 10 år senare, och jag tror att den här världen är mycket större och mer komplicerad än vad vi uppfattar. Jag vet inte ens längre om jag har en linjär tidsuppfattning, på senare år har jag mer och mer börjat tro på att the end is not just an end, it is also a beginning, en omvandling av energi från ett läge till ett annat, there are no absolute endings.

        Jag är rädd för de tankarna, att om jag någonsin träffar en annan så kommer jag inte våga släppa in honom av rädsla för att bli sårad såhär en gång till. Jag klarar inte av ett till breakup av det här slaget som fullständigt bryter ner en och raserar ens självförtroende och ens rätt att ens finnas på den här jorden. Det känns som att det har bildas någon slags hinna runtomkring mig, en bubbla för att skydda mig själv från omvärlden och alla andra därute. Jag vet inte om jag någonsin kan släppa det som har varit och börja på en ny sida med någon annan. Det känns som att jag alltid kommer att vara lite skeptisk till varenda en som vill komma mig nära. Jag hoppas att det inte blir så men av erfarenhet så har jag så svårt att lita på människor, att släppa in folk på riktigt. John och Edward fick ta del av små bitar här och var men inte hela sanningen. För att jag var rädd att de skulle lämna mig, att det inte var på riktigt och för alltid och varför ska de veta mina allra innersta hemligheter? Det är så tråkigt när man blir bekräftad det man fasade hela tiden när de sedan lämnar en.

        Vad glad jag blev för din skull att du blev överraskad av din kompis. Kram <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: