No nothing ever works, it’s just a waste of time

Jag har alltid känt mig misslyckad. I nästan allting jag gör så känns det som att det finns någon annan som gör bättre ifrån sig. Det fanns alltid någon med bättre betyg på universitetet, det fanns alltid någon som förstod allting som pratades om på föreläsningar. Det fanns alltid någon som brann för Bioteknik. Det gjorde aldrig jag, inte så att jag tyckte att det var det bästa som hade hänt mig, det var lite mer på en sansad nivå, mitt förhållande till skolan. Jag kunde tänka mig tanken att bli ingenjör, jag kunde tycka att det var intressant på en viss nivå och jag var beredd att bestiga alla berg längs med vägen för att komma till slutet av detta.

Jag tittar på Edward när han skriver på Facebook om att han blev uppgraderad till en suite när nyckeln till hotellrummet inte fungerade och känner sådan avsmak för mig själv. Såklart att han inte ville ha mig, vem är jag jämfört med honom? Jag kommer inte ens i närheten av honom karriärmässigt. Det känns som att han är en av de som lyckas bättre än mig i allting annat. Som om han är lite smartare än jag, har bättre koll på både forskning och business, som om han har gjort alla val bättre än mig, som om han är på rätt väg. Jag då? Jag vill så mycket men verkar inte komma någonvart, ibland så har jag varken orken eller intresset för att komma någonvart. Och iband så kan jag bli så sur på folk som Edward som på något sätt indelar andra i värde beroende på hur högt i karriären man har kommit. Och han har kommit långt och jag glömmer ibland att han har haft på sig 8 år mer än jag på att komma dit han är idag. Men avsmaken består, för att jag inte är tillräckligt bra för honom, det finns säkert någon annan kvinna därute som som kommer från en välbärgad familj, har klättrat högt upp i karriären, är längre och smalare och ser bättre ut än mig.

Det tär på mig, detta strävan att alltid vilja gå framåt, att inte kunna stanna upp och se vad som redan finns där. En utbildning, en bra utbildning och ett första jobb, ett första karriärsteg. Men att han inte vill ha mig, the rejection, att han inte tycker att jag är tillräckligt bra, det läggs till i den högen som har hemsökt mig sedan barnsben, att det finns alltid någon annan som är bättre än en, att man ska alltid vilja sträva framåt, man ska alltid vilja bli bättre, att man aldrig någonsin gör tillräckligt bra ifrån sig så länge det finns någon annan som har presterat bättre. Det känns som att det enda jag har kvar då, är min förmåga att interagera med människor, att skapa relationer och något slags krav att alltid vara glad och lätta på stämningen så att de tycker om mig. För jag har inget annat att komma med..

28 comments
  1. Olga said:

    Nej sluta genast bums med såna tankar!
    Det är det bästa rådet jag kan ge. För det första ska man inte jämföra sig med andra, för det andra har du massa bra egenskaper som inte andra har (kombon av talanger är alltid ganska unik brukar jag tänka) och för det tredje så känner jag igen känslan och man är inte rättvis mot sig själv när man tänker så. Jag känner igen just den känslan och just den där klumpen i halsgropen som känns närmast elektrisk när man tittar på en bild på någon som man tycker om men inte borde och man vet att någonting inte står rätt till. Den klumpen är jobbig men tankarna som följer med är inte sanna. De är orättvisa. Du vet att du är värd massa ju. Skriver bra och fotar bra och är säkert bra på en massa andra saker som jag inte känner till! There you have it:)

    • tack Olga, blir så varm i hjärtat av så snälla ord, tack. Jag tror att mycket av det hela har att göra med hur man har blivit uppfostrad. När jag var liten, på den tiden liksom fanns det ett behov av att ha idoler, någon att se upp till, någon som var så fantastisk och duktig, precis den personen skulle man sträva efter att bli. Varje gång jag kunde komma hem med ett betyg som var kanske lite sämre än det bästa man kunde få så fick man höra titta på henne, hon har kommit så långt och hon är så duktig och på något sätt fanns det en underton av att ”du är inte alls i närheten av det”. Tror inte att det var meningen av mina föräldrar att göra så, de gjorde bäst de kunde men det fastnar hos en, den där känslan av att aldrig räcka till, aldrig kunna göra bra nog ifrån sig. Sen också den där dolda indelningen av folk i klasser, med Edward så kunde jag känna mig som om jag inte var på hans rang för att han kom från en välbärgad familj, hans föräldrar har pengar och iom hans jobb så vistas han i businessmiljöer. Och jag har aldrig någonsin haft pengar, aldrig haft samma möjligheter som honom och förmodligen så såg han det som något negativt. Det kvittar för mig för det är så mitt liv har sett ut men när någon annan vänder det emot en, blir så frustrerad. Innerst inne så vet jag att det är absurt att tänka så men kan inte hindra de tankarna.. Kram

      • Olga said:

        Hmm ja jag förstår dig faktiskt helt och hållet. Min pappa kunde vara så när jag var liten. Kom jag hem med ett VG+ så undrades det varför det inte var ett MVG. Var det två poäng från full pott så undrades det vad jag hade missat och var det full pott så undrades det vilka fler som hade fått det (ingen, haha. Det blir ju komiskt till slut!). Men det är, precis som du säger, inte något som man gjorde med flit. Det bara råkade bli så.

        Sen har jag känt så som du gjorde med Edward om klass och så med min kille med. Jag har känt mig liten också, men jag har kommit på att man faktiskt borde tänka precis tvärtom med dem som kommer från sämre förhållanden än man själv och ändå lyckas. Vi tar mig som exempel: Jag har ägnat mig åt kultur hela mitt liv och det är något som jag verkligen älskar. Men så har jag också fått med mig det sedan vaggan. Ibland brukar jag undra om jag skulle ha intresserat mig för det som jag gör nu om inte de tunga konstböckerna hade stått i bokhyllan hemma hos mina föräldrar. Skulle jag ha hittat dem någon annanstans? Vet ej. Kanske inte.

        När jag pluggade i Uppsala så hittade jag två personer som jag såg upp till enormt: En person som kom från mycket religiös arbetarfamilj i Småland och en annan som kom från reklamarfamilj. Ingen av familjerna uppskattade kultur alls. Faktum är att de båda fick pikar och höra glåpord då de satt på biblioteket under hela sina uppväxter. Ändå hade de hittat det som de älskade alldeles på egen hand och jag respekterade det enormt. Det är ju ändå något väldigt stort när man tar sig någonstans alldeles på egen hand. Det betyder något.

      • Haha blev så nostalgisk när jag läste detdär ”var det någon annan som fick samma poäng på provet?”. Det var värre på gymnasiet, eftersom man bodde hemma och då hade de koll på en men även på högskolan så kunde jag berätta ibland när jag var helt nöjd att jag hade fått en 5:a, var det någon annan som fick det också? vad spelar det för roll liksom. Vet inte hur många gånger jag har skrikit åt min mor på telefon, sluta fråga mig hur många andra som fick samma betyg. Eller om jag fick en 3:a på en svår tenta och jag var glad att jag hade klarat kursen, mammas ton var ”jaha..en 3:a”. wtf. Till slut så slutade jag svara helt efter tentaveckan för det var samma visa varje dag, har ni fått veta något, har ni fått svar? Jag undrar lite samma sak, hade jag verkligen blivit ingenjör om inte föräldrarna var akademiker, min pappa är också ingenjör och mamma är veterinär. Jag såg ingen annan väg, utan det var redan förutbestämt att jag skulle plugga vidare och bli något av detdär ingenjör, läkare, arkitekt, advokat. Någonstans kom min vilja inifrån också, att plugga vidare men jag undrar som du, hade jag verkligen haft samma vilja om jag inte hade blivit pushad i skolan? Om inte de där böckerna hade funnits hemma och att man ofta diskuterade om universum och hur allting är uppbyggd?
        ”Det är ju ändå något väldigt stort när man tar sig någonstans alldeles på egen hand. Det betyder något”, så himla fint sagt. Det ska jag lägga på minnet och ta fram varje gång den där känslan av misslyckande och värdelöshet kommer. Tack!

  2. Elena said:

    Gräset är alltid grönare på andra sidan. Om du lär känna någon närmare så framstår olika persondrag tydligare. Edward kan inte skapa bra relationer med folk och är rädd och osäker på insidan. Jag är själv ofta avundsjuk på andra (på dig med :)), men sedan förstår man att det går inte riktigt att jämföra sig med andra. Alla har olika förutsättningar, personligheter och, framförallt, målen. Däremot kan du jämföra sig med, för exempel, 15-årig Nat.

    • Om jag skulle jämföra mig själv nu med hur jag var när jag var 15 år så har jag kommit väldigt långt. Är mycket mer säker i mig själv och vågar stå för det jag tycker. Men när det kommer till Edward, det är som om alla forsvarsmurar raseras och jag står helt naken och sårbar. Jag vet ju hur han är egentligen, minns alla de oändliga diskussionerna vi hade om att han var så osäker och inte visste hur han skulle bete sig. En stor anledning till att han tog med mig till den där middagen med sina businesskamrater var för att visa upp den sociala sidan av honom, någon som kan knyta kontakter och kan bli omtyckt. Han såg mig så i det avseendet, om att jag var mycket bättre socialt än honom. Men sedan det tog slut och han har typ gjort mycket för att bryta ner mig och utesluta mig från konversationer och sånt så har det satt sina spår, även om jag försöker så hårt att inte låta honom påverka mig så har det brytit ned mitt självförtroende. Personen som jag såg upp till mest av alla ville inte ha mig och det är tufft att hantera. Jag går och tror att jag är så värdelös att ingen annan vill ha mig heller..herregud hur man kan bli påverkad.
      Haha elena nu fick du mig nyfiken, varför skulle du vara avundsjuk på mig? :) kram

      • Elena said:

        Du är utbildad, har rest mycket. Du har bott i Göteborg och nu bor i Köpenhamn. Det är vad jag strävar efter, att se världen och att skaffa eget boende. Men det kommer snart, hoppas jag :)

      • Åh fina, jag drömmer också om det, att se världen och att ha eget boende, nu är man inneboende liksom och det är så dyrt med resor och jag är inte den typen som åker iväg själv, jag behöver någon som åker med, är så rädd för det okända ibland. Har du något drömresmål? Eller någonstans som du jättegärna vill åka? Jag vill gärna se Paris & New York

  3. Angie said:

    Jag är likadan när det kommer till det där också men ca allt. Jag är inte bra nog, det finns alltid någon bättre. Någon smalare hybridkvinna därute som är jag men i bättre version. Det är då som jag bara stänger in mig själv i en bubbla och slutar bry mig om vad andra tycker. Ingen kan döma mig i min bubbla, ingen kan vara bättre i den än jag typ.
    Men såklart kan den spricka ibland och då får man börja om.
    Det är väldigt skönt att veta att man inte är ensam om det. Inte för att jag tycker det är kul att du mår som du gör, men du förstår nog :)

    • Det är på något sätt väldigt skönt för mig med att höra att det finns någon annan som brottas med samma typ av känslor, att inte vara bra nog, att det alltid finns någon som är bättre. Varför tänker man så? Jag kan se situationer när det bromsar mig från att ta det jag vill ha, exempelvis att prata mer Per om ett jobb på företaget nu när företaget växer. Men så kommer de där jobbiga tankarna och man tänker vad har jag att erbjuda, jag är lat, nästintill utbränd och trött på livet, kan ingenting, misslyckas med allting. Bara negativa tankar, det suger så mycket energi ifrån en. Kan inte skylla allting på Edward heller men jag önskar att jag skulle se lite mer positivt på mig själv och ibland våga säga ”you did good..”. kram

  4. Åh fina du, jag förstår dig, är precis likadan. Såna tankar får jag ständigt ”Han kan ju få någon smartare, svenskare, rikare, roligare, snyggare tjej så varför ta mig?”… Det är så destruktivt. Det sänker bara ens humör. Och det är ju inte så! I någon/någras ögon så är ju du, eller kommer att vara, så fantastisk att ingen jämförelse ens kan göras!

    Jag hoppas både du och jag en dag kan sträva efter vad som gör just oss lyckliga, utan jämförelse med andra och tankar på andras förväntningar…

    Kramar!

    • Jag kan inte riktigt släppa ett av våra konversationer (jag och Edward) efter att vi gjort slut. Han berättade att han hade varit på fest hon någon tjej som ägde värsta coola lägenheten mitt i stan som var väldigt stor och fin osv. Hennes föräldrar hade köpt den åt henne och hon höll själv på med business och marketing osv, vad hon nu gjorde. Och jag kände en sån stor klump i magen för att jag kommer aldrig att vara en sån. Mina föräldrar hade aldrig haft möjligheten att köpa en lägenhet åt mig och jag är inte uppvuxen med lyx och flärd. Jag kommer alltid att tillhöra medelklassen och tjejer som hon har ett försprång, de är blondinbellorna i den här världen, de är drivna och har hunnit komma långt på sina 20-någonting år på jorden. Och jag känner mig kass och misslyckad trots att jag är medveten om att jag har en akademisk utbildning att stå på och även ett jobb nu för att Edward inte blir imponerad av mig, utan jag är inte tillräckligt bra som den där tjejen med den där fina lägenheten. Self torture, det är vad det är. Kram

      • Citrin said:

        Åh känner igen det där så mycket! Sådär har jag tänkt mååånga gånger sedan jag kom till Lund. Folk här kommer verkligen från en annan värld. De har föräldrar som betalt för körkort och bil, tagit lån för lägenhet åt dem, de har sparade ärvda pengar i massor, familj med sommarstuga i Frankrike, åker på skidsemestrar sedan de var 5 år gamla… Listan är lång. Vad är jag? Invandrare, arbetarklass, med föräldrar som tog lån för att köpa en (begagnad) bil och som alltid bott i hyreslägenhet… Jag är sjukt stolt över min bakgrund, egentligen. Men när man ser de där glassiga människorna konstant, som imponerar på sin omgivning… Man känner sig så liten då. Som en liten utomjording som aldrig kommer att på vara med i leken på riktigt. Har också känt det är ”Och hur ska JAG imponera på HONOM?!” och det är skitjobbigt…

        Men vet du vad, vi ska verkligen vara stolta! Vi har också utbildat oss och går framåt i livet. Och har förhoppningsvis större förståelse för vad som ger lycka i livet, för det är inte pengar och en fancy jäkla lägenhet man har fått av andra… ;) Vi är så jäkla bra vi med på våra egna sätt och vis, så är det bara… Kram <3

      • Jag tänker bara på att man alltid ligger steget efter, för att jag ska kunna spara ihop pengar till att kunna betala den där 15% som krävs för att få lån så måste jag jobba i många många år med dagens priser på fastigheter. Pengar som behövs till en buffert, så att man har sparat pengar om någonting händer. Jag hade bara varit tacksam om mina föräldrar hade kunnat ha råd att köpa en lägenhet åt mig, ett hjälp på vägen men det har de inte, alltihopa hänger på mig. Om någonting händer och jag behöver pengar så får jag se till att skaffa det själv för det finns inga trygghetsnät. Det skrämmer mig lite och det kanske är en anledning till att jag är så rädd för det okända, att jag inte vågar ta ett steg framåt bara sådär utan att tänka igenom det en miljon gånger, för ingen kommer att rädda mig om jag sitter där i skiten. Som du säger, man får vara med men inte helt vara med i leken, man får beskåda lite utifrån hur de riktiga kidsen leker. Men usch så jobbigt att tänka så :(

  5. Nu skärper du dig! Du är fantastiskt, du har fått gåvan att kunna skriva och är tydligen helt fantastisk att lära känna i verkligheten. Man ska komplettera varandra. :) Kram!

    • Tack fina, så snälla ord jag får höra här, blir så varm i hjärtat och tårögd lame som jag är. Vet du, jag skulle så gärna vilja träffa er som man har lärt känna här, irl, men är livrädd att ni inte alls kommer att tycka om mig, att jag är för tråkig, för alldaglig, för fult hår, för kort, för jag-vet-inte-vad. Konstiga tankar som ockuperar huvudet. Tycker att vi styr ett träff nån gång några av oss och tar ett glas vin eller flera ihop <3

      • pauline said:

        Vilka tramsiga tankar, Nat! Vi vet ju hur du skriver, känner och hur du verkar vara bland folk du är bekväma med. Bara att kunna träffas över vin vore rätt fantastiskt!

        Du verkar vara den enda som känner som jag just nu. Träffar mitt ex då och då och inser mer och mer att jag aldrig kommer kunna ersätta honom, han var perfekt för mig och jag förstörde det och nu är jag en ”vän”, och jag är tillbaka i depressionen som varade hela sommaren. Fasen. Du må vara några år äldre än mig (jag är 19.) men det är faktiskt lite betryggande att jag iallafall vet att jag inte är helt ensam i misären, för det ger mig hopp om att det kommer gå över. Jag vet att det kommer lösa sig för dig, så varför inte för mig också liksom.

        Så ja, styr du upp en träff med dig och flera av de fantastiska människorna här är jag på! Har en känsla av att ni är en fantastisk hög människor

      • Ah Pauline, känner så också, hade en period när allting kändes lite mer hoppfullt och nu är jag tillbaka i sommarmisäret och tankarna att jag aldrig kommer att komma över honom. Varför säger du att du förstörde det ni hade (om man får fråga?). Jag känner ofta så med edward, att allting är mitt fel, att ingen kan stå ut med min mörka sida, att det har hänt lite för mycket tunga grejer i mitt liv att jag inte riktigt kan låtsas vara glad och bubblig hela tiden. Folk som kommer mig nära blir rädda för vad som finns där och Edward med och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig längre.
        Så söt du är när du säger att du vet att det kommer att lösa sig för mig <3. Jag vet inte om jag tror det nu när det känns jobbigt men jag önskar att det blir så, att allting blir bättre en dag, för mig och för alla er med brustet hjärta som man har lärt känna här <3

      • pauline said:

        Jag säger så för att jag tror jag var största delen till att det gick i kras… och att han var rädd för att kommunicera. Han vågade aldrig prata om problem, och vi var för bekväma med honom och jag behandlade absolut inte honom med den tacksamhet han förtjänar. Han var fantastisk för mig, dock ett år yngre och hade många barnsliga sidor. Det fick mig ibland att inte orka med honom, och att låta min sorg och ibland ilska gå över honom. Är ju först nu när han är borta man insåg att allt de där troligen körde hans självförtroende i botten och det gör verkligen ont, han förtjänar ändå det bästa. Nu vill han absolut inte tillbaka, även om han erkänt att han skulle tycka det var fruktansvärt jobbigt ifall jag hittade någon ny. Och jag orkar inte. Jag flirtar med och kysser främlingar, men såfort det handlar om att personen skulle kunna bli potentiell pojkvän blir jag livrädd, backar, saknar och vill tillbaka till mitt älskade ex, han som jag känner så jäkla bra och han med familjen som känns som min egna.

        Aw Nat :( Jag tror allt blir bra en dag, man är med någon och plötsligt känner man att man bryr sig inte om exet längre, man bara lever och känner sig lycklig. Just nu känns det som om den dagen aldrig kommer, iallafall för mig, men precis som du läser jag ju niotillfems blogg och hon skrev nått om att det tar ett år och en dag för att komma över någon. Jag försöker hålla fast vid det och håller hoppet uppe, efter den tiden har passerat ska jag, vi och alla andra som stått ut med denna skitsommaren må bra. Kram!<3

  6. ANNAWII said:

    Usch vad tråkigt att läsa detta men tyvärr kan jag känna igen mig lite. Har också ofta en känsla av att jag är underlägsen så försöker kompensera det med att alltid vara snäll, glad och duktig. På sistone har jag dock börjat inse att jag kommer att slita ihjäl mig om jag fortsätter så, så just nu försöker jag lära mig att inse att jag duger även om jag inte gör allt ”rätt”. Jag tycker vi båda ska inse att vi faktiskt är bra och som Piinkfuneral säger ovan är du ju grymt duktig på att beröra andra med dina texter. Det känns inte som något påklistrat utan verkar vara väldigt genuint och ärligt.

    kram finis

    • Åh tack söta, så svårt att skaka av sig den rollen på något sätt och så svårt att inse sitt eget värde. I teorin så gör man det, man kan förstå hur absurt det låter att tänka så pass negativa tankar men sedan så kan man inte hindra de tankarna heller när någonting händer. ”Duktig tjej”- syndromet drabbar oss alla.

      Kram fina du, tycker om dig <3

  7. ems said:

    But thats the best skill! The most importent one, without the peopleskill you will come nowhere. So dont underestimate that. From a reader and fellow heartbroken girl I must say you have an amazing way with words, and warmth. Not many people like that, so be proud. Edwards lack of empathy will outrule all his professionalism in the end. And being able to almost die of a broken heart is maybe not a bad thing// even though I gladly be without it. But the bottom line is that you are able to feel something, and take the world in. Not just pass by. ah… but who am I to talk. I know what you mean. Just needed to say that you are the shit :) in the bestest of ways

    • thank you Ems, it was a very nice way to say such nice words. kind of in tears over here (manly tears haha). The people that have gathered here are just so sweet and genuine and nice and kind and smart. It is so nice to get to know you all every day although it is only online, you feel like friends to me. It feels nice, it makes the emptiness less empty, makes me always want to check if somebody wrote something, a vital sign from somewhere in the world. Thank you <3

      • ems said:

        Hey- thank YOU. And word for everything you said but back at you. Cause you know, I was so lost when I found your blog. He left me in july and it was such a chock, I just stopped breathing and caring and all of that/ you know the deal. But your texts, the heartache put into words, really helped me. It really did. So thank you Nat. You are smart and witty, thats why the people writing you probably are smart independent women. I know I am sometimes, just got a little list when he left me lost. heart!

      • ah we all seem to have had a crappy summer this year. I really really think that spring is going to be better, it will all get better in spring, we’ll learn to breathe again and be happy.
        Thanks you ems, you seem to have such a kind heart & I am really happy that I got to know you a little bit through this blog <3 <3

      • ems said:

        Got a little fucked up. Haha.. Not list. Puss

  8. Emma said:

    Jag har aldrig haft något supersjälvförtroende, var väldigt blyg och osäker när jag var liten men sen dess har jag kommit väldigt långt och det är jag väldigt glad och stolt över, och jag har accepterat den jag är och hur jag ser ut och allt. Jag har inte tyckt att jag varit snygg men ändå varit nöjd och mått väldigt bra i mig själv. Jag och min kille gjorde slut för ett år sen ungefär, inte för att vi slutade vara kära i varandra utan av massa andra dumma orsaker. Så jag kände mig inte avvisad då, däremot nu, nu har han träffat en ny tjej som han är jättekär i. Det har brutit ner mitt självförtroende totalt. Jag vet innerst inne att jag har en snygg kropp och att hon inte ser bättre ut mig, men just det faktum att han väljer att vara med henne och inte vill ha mig, att han älskar hennes kropp som är helt annorlunda min. Jag har alltid varit nöjd med mina bröst men nu när hon har flera storlekar större, jag har börjat hata allt med mig. När vi var tillsammans tyckte han att jag var så fin utan smink, att jag var fin även när jag inte var det. Att han tycker att en annan tjej är snyggare och bättre än mig, har ärligt talat brytit ner mig totalt och ett tag kunde jag inte kolla mig själv i spegeln utan att må riktigt dåligt, även om jag vet att jag ser bättre ut nu till och med än när vi var tillsammans och att man själv egentligen är mer nöjd nu än då, spelar ingen roll när Han inte väljer en.

    • Åh Emma, jag vill bara komma dit du är och krama dig hårt. För det är precis så jag känner också, när han fick sig en testkörning och bestämde sig att jag inte var bra nog, han ville inte ha mig så raserades mitt självförtroende också. Han är personen jag ser mest upp till, den jag satte högt upp och trodde var guds gåva till oss människor. Han vill inte ha mig och varenda tjej han blir kompis med på facebook så börjar jag jämföra hur jag ser ut i förhållande till henne och såklart så vinner de. De vinner alltid, oavsett hur de ser ut för att han väljer dem, han väljer inte mig, han har haft mig och testat mig och till slut slängt bort mig för att jag inte var värdefull i hans ögon. Och det gör så ont att tänka så och man vet hur absurt det är att ens tänka så men man kan inte låta bli. Jag vet inte hur man kommer ut ur den onda cirkeln, jag är fast i detdär svarta hålet som uppstod när han lämnade mig och gick vidare till någon annan..
      Tack för att du delade med dig av dina känslor, önskar att du inte skulle känna så, önskar att jag inte heller skulle känna så men det betyder mycket att få höra om hur andra också upplever det här misäret. Kram <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: