Våra minnen är inte verkliga längre

Jag saknar honom. Jag saknar bilden av oss två jag har i mitt huvud. Jag saknar inte honom när han står framför mig, inte längre. Han betyder ingenting när står där några meter ifrån mig men han ockuperar mitt huvud och sinnen när han är långt ifrån. Som idag, när han är i Malaysien och jag tänker på honom, tänker på tiden i Thailand och Singapore när vi var där ihop och det känns så avlägset. Så overkligt, nästan som om det aldrig hände. Som om han aldrig höll min hand på väg till frukosten, eller att han aldrig pussade mig vid lilla bryggan vi skulle korsa för att komma till andra sidan. Jag kan inte titta på våra bilder i färgskala längre, de är alldeles för glada, för blåa och varma så jag har gått och omvandlat allting till svartvitt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: