Att välja sin väg

Jag minns slutet av trean på gymnasiet som om det var i går. Kanske inte precis allting, kanske mycket mindre än vad jag tror att jag kommer ihåg. Ganska mycket av de minnena har försvunnit någonstans i tomheten i våra huvuden där icke så viktiga händelser försvinner. Där hjärnan inte behöver hålla koll på namn, datum eller mindre färgstarka känslor. Jag kan se allting som lagras om till krypterad information och arkiveras. Vi vet bara inte längre hur vi ska komma åt den informationen. Lite som en tidsmaskin, att hitta nyckeln till alla gömda hörn i hjärnan och minnas allting i detalj är som att färdas tillbaka till en tid som inte finns längre.

Vi kunde sitta där i korridorerna i skolan och väntade i flera timmar på att idrottslektionerna skulle börja. Vi pratade om framtiden, om att ta stundenten, om att livet börjar på riktigt nu. Herregud.
”Vad ska du göra sen efter skolan?” frågade Emma mig.
”Jag vet inte, jag ska nog plugga vidare..eller ja jag vet inte, typ kanske ingenjör..eller läkare”. Den ångesten, vad ska man bli, hur ska man någonsin veta det när man är så ung? ”Vad ska du göra efter studenten?” frågade jag Emma tillbaka.
”Jag ska nog ta ett år ledigt och göra annat. Det känns som att livet börjar nu och jag är så himla skoltrött och vill inte hoppa på någon utbildning eller så. Men jag ska bli jurist, det har jag alltid velat bli”.

Jag kände osäkerheten krypa närmare och närmare. Folk som var helt hundra på vad de ville bli, vad de skulle göra efter studenten. Jag hade inga planer, jag hade bara en stor oro i kroppen och kände mig för det mesta handlingsförlamad. Hade inte ens koll på vad som fanns för utbildningar därute, hade förträngt det hela i flera månader.
”Jag vet inte riktigt vad jag ska bli” sa jag till min biologilärare. En ung tjej, kring 30.
”Är det några utbildningar du funderar emellan?”
”Ja alltså..läkare, ingenjör eller kanske arkitekt..vet inte. Läkarutbildningen lär jag inte komma in på, har två VG:n som drar ned betyget och man ska ha 20,0 för att komma in”
”Vad gillar du för ämnen i skolan?”
frågade hon mig.
”Tja..jag gillar biologi, kemi och matte. Jag tycker att det är så spännande med genetik, medicin och människokroppen. Men så tycker jag också att det låter så spännande att bli hjärtkirurg eller hjärnkirurg”.
”Du har inte funderat på läkemedelsutveckling eller så? Det finns en utbildning på Chalmers i Göteborg som heter Bioteknik och det är en blandning av biologi, kemi och matte. Det är en teknisk utbildning så man bliver ingenjör men det är relativt nytt och jag tycker att det verkar så spännande”.
”Äh jag vet inte, det låter typ som någon jag skulle trivas i. Eller kanske teknisk fysik, vet inte”.
Jag fortsatte att förtränga vuxenlivet.

Tills april kom och det blev lite varmare ute, lite mindre kallt däruppe i Norrland men det fanns fortfarande snöberg överallt. Jag åkte till Göteborg för att hälsa på mina släktingar och blev kär i staden. Göteborg, så himla fint. Hade redan skickat iväg en ansökan på Studera.nu på den tiden men deadline var den 16:e april så jag kunde ändra mig om jag så ville. Som förstahands val hade jag tagit Biomedicinsk analyst i Uppsala och som andrahandsval hade jag tagit Civilingenjör Bioteknik på Chalmers. Kvällen innan när det vara bara några timmar kvar tills ansökan stängde fick jag en olustig känsla i kroppen. Men vad är detta, det känns inte helt hundra, jag ska bli ingenjör, det ska bli ingenjör av mig, jag måste ändra min ansökan! Datorn krånglade och jag hade panik i kroppen, lyckades komma in på studera.nu och satte Bioteknik på Chalmers som förstahandsval. Sedan var det bara att inte tänka på det tills det kom hem ett brev som sa att man hade blivit antagen och att man skulle börja den 19:e augusti. Som var om mindre än 2 månader. Paniken där i att flytta, skaffa boende, flytta, flytta till en annan stad alldeles själv, flytta hemifrån. Det kändes så vuxet och jag kände mig inte tillräckligt vuxen än.

De kommande 5 åren var jag på Chalmers och led tillsammans med likasinnade. Högskolan är tufft och man får inte särskilt mycket till socialt liv, inte om man väljer Bioteknik för då ska man gå på föreläsningar fram till lunch och sedan labba till kl 5 eller senare varje dag. Jag somnade på varje morgonföreläsning på kemin i en såndär stor sal, hälften sov. Och tentaplugget som tärde på en, hur man satt från morgon till kväll och bara tryckte in information i hjärnan, hur jag bara ville ge upp för jag orkade inte längre, min hjärna orkade inte, att plugga är det tråkigaste som finns.

Men jag ville göra en skillnad i världen, jag ville besitta såpass mycket kunskap att jag kunde ta fram ett läkemedel som skulle hjälpa folk, som kanske skulle bota sjukdomar. Så det var bara att lida genom hela vägen dit. I 5 år. Men på Chalmers träffade jag mina närmaste vänner, fina människor som var och hälsade på förra helgen och i 5 år har vi skrattat och gråtit ihop och byggt starka band. Vi har levt studentlivet och haft pojkvänner och relationer som har tagit slut. Och vi har haft tjejkvällar och dansat natten lång och byggt pepparkakshus ihop. Och till slut blev det ingenjörer av oss.

På Bioteknikprogrammet får man lära sig att mutera gener, mutera proteiner och skaffa nya varianter, organismer med nya egenskaper. Oftast får man jobba med bakterier och jäst och få de att producera ens protein av intresse. Proteiner tyckte jag var intressant och ville fortsätta på det spåret så jag gjorde mitt exjobb om vattenkanaler i huden. I ett år satt jag på ett labb där jag fick göra diverse experiment för att bygga kristaller av mitt protein. En del av mitt projekt var att åka till Köpenhamn i två månader och göra lite andra experiment. Jag har alltid tyckt att danska är ett fint språk och Köpenhamn var så lockande. Jag träffade Edward här och jag blev kär i staden så jag frågade om det fanns ett jobb till mig. Och det gjorde det.

I ett år ska jag arbeta med att framställa filter med proteiner inuti för att rena vatten. Förorenat vatten är ett stort problem i U-länder och behovet av rent vatten kommer att öka i framtiden. Jag får vara med och skapa en ny teknologi för vattenrening som kanske få bli mitt avtryck i världen. Här på företaget där jag jobbar är det både vanligt anställda men även forskare från universitetet. Professorn har två tjänster, både här på företaget och på universitetet och om man väljer att doktorera, dvs forska om någonting så kan man göra det i tre år och då ska man publicera några artiklar om sin forskning och skriva en avhandling i slutet för att kunna titulera sig doktor. Artiklarna är vetenskapliga och publiceras i olika tidsskrifter. Caro som har liknande utbildning som jag, doktorerar inom akademin med minigrisar och arbetar med att identifiera gener inblandade i diabetes och fetma. Jag väntar på att få en industri-doktortjänst där både universitet och företaget är inblandade. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor men man hittar nog sin väg under tiden.

11 comments
  1. Linnea said:

    Jag tror inte man ska stressa allt for mycket over allt det dar. Visst, det vore skont att VETA men ibland (ofta) ar det sa mycket mer komplicerat. Sa mycket som spelar in. Du later ju som om du har koll anda, du ar smart, utbildad, har vissa riktlinjer? Jag driver runt som ett jakla hostlov, nya planer varje dag. Just nu lutar det mot min magistersexamen i goteborg Ht2013. Tills dess da? Jag funderar pa Nordnorge (for pengarna) och har, hor och hapna, blivit erbjuden att jobba som nanny hos nagra vanner-till vanner i KOPENHAMN. Inte for att jag kanner att jobba som nanny ar min plan i livet, med universitetsexamen och allt, men nya aventyr ar ju alltid bra.
    Och kommer jag till kopenhamn kan vi pimpla vin tillsammas for att overleva vintern. xx

    • jaaa! men köpenhamn alltså, jaaa!! vad kul det hade varit om du flyttade hit, vi kan slå våra alkishjärtan ihop hihi :D

      Önskar att jag inte hade oroat mig så mycket då om vad man ska bli och nu ska man veta det osv. Det är bara att börja någonstans på en någorlunda bred utbildning om man har ett intresse så att säga och sedan kan man profilera sig lite åt olika håll. Då trodde man att det var på liv och död och man kollar på jobbstatistik och planerar 5 år framåt..njae..man ska nog bara följa sitt hjärta och sina intressen :)

  2. Du, ta och utveckla det perfekta bantningspillret! Man kan äta vad som helst men väger ändå 55 kg… Lovar, jag betalar bra för det. ;)

    Jag förstår dig… Oroar mig också sjukt mycket för framtiden. Så svårt det där..

    • hade också velat ha ett sånt bantningspiller..och sedan något piller som gör att man inte blir akoholfet..känner mig som en elefant just nu efter den här fyllehelgen som inte är slut än.. :p

  3. Hanna said:

    Gud vad jag känner igen mig i det där. Det är en ständig jävla press på att man bara ska veta, och hur mina föräldrar tittar på mig med mjuka ögon och säger ”vi vill att du ska göra vad du vill” men det enda man vet är att man inte vet vad man vill. Eller när man kommer in på genus vetenskap och det kryper ur dom att det kanske inte riktigt var vad dom tänkte att jag skulle läsa. Eller något sådant. Vi får se vad det blir av mig till våren.

    • Åh lycka till Hanna! Det där med att vi vill att du ska göra vad du vill och sedan himla med ögonen, haha, föräldrar alltså. Så gjorde mina med på den tiden. Sedan att jag valde ett föräldragodkänt yrke ändå..men jag undrar ibland om det inte är för att de har pushat en åt det här hållet, att det inte riktigt var vad jag ville helt själv. :)

  4. Linnéa said:

    TACK, förresten. Läst inlägget en sisådär många gånger nu. Men har visst aldrig kommenterat.

    Du har rätt, det gäller kanske bara att hoppa på en linje där man får läsa sådant man tycker är kul. Men då kommer ju det svåra med att hitta jobb sen när man väl är klar, men vad tusan – sånt kan man ju inte reda ut innan man ens börjat på programmet! Mitt problem är att det hela är en djungel; det finns för många program, för många skolor och för många yrken. För många möjligheter. Hur ska man veta att man väljer rätt? Usch, sånt är svårt. Men ditt inlägg hjälpte mig verkligen, det öppnade mina ögon. Jag tog mig en rejäl tur på Google efter att jag läst det, och har kanske hittat något jag vill göra. Kanske. Jag vet inte än. Men kommer man någonsin veta?

    • Det finns de som är stensäkra på sin sak, det här ska jag bli, punkt slut.
      Jag ville för mycket, jag ville bli allt liksom och samtidigt inget specifikt. Nu blev det ingenjör av mig, hade kunnat bli läkare, har jag tänkt på några gånger eller kanske gått lite mer business marketing inriktning inom det jag har läst. Men man kan alltid ändra sig, man måste följa sitt intresse för man vill inte sitta på ett jobb som man inte alls trivs med, följa en viss inriktning för att man ska. Eller att man blir livrädd för att bli kulturantropolog eller musiker eller konstnär för att man täker att ett jobb inte är självklart. För mig tog det ett och ett halvt år in på utbildningen att inse att jag gillar det jag sysslar med, att jag tyckte att det var intressant. Men tiden innan var i princip bara lidande. Man ändras så mycket med åren och upptäcker lite mer och mer vad man egentligen vill. Lycka till Linnéa, vet hur svårt det är att välja ut EN grej att bli. ehh..djungel :)

  5. Astrid said:

    Kul att läsa mer om vad du gör! Det låter spännande, fast fullkomligt obegripligt. Jag är klar med min master i nationalekonomi/statistik om ett år ungefär och jag är mitt uppe i ångesten vad jag ska göra NU. Först hade jag ångest innan jag började högskolan för jag visste inte vad jag ville läsa, sen provade jag mig fram och kände att jag hittade rätt. De här fem åren har varit en så trygg och skyddad plats, fast jag känner igen mig i det du säger, ibland vill man bara ge upp. Nu ska jag stå på egna ben, och använda det här på något sätt. Tror jag vill ge mig in i samhällsplanering/utredning med fokus på miljö (har läst lite extra miljörätt/miljövetenskap) men jag vet inte om det går. Ibland känns det som om jag kommer sluta på en parkbänk och ibland känns det som om jag kommer ta över världen. Upp och ner.

    • Kul att läsa vad du gör också Astrid :)
      Sista halvåret på utbildningen var en nightmare. Man ska skriva sitt exjobb samtiigt som man dör av ångest och oro att man kommer att hamna under en bro. Jobbansökningar ska skickas, skolan ska avslutas, man ska kunna sin grej.. whaat?
      Minns när jag och min kompis Emelie satt och skrev exjobb och mådde så himla dåligt. Osäkerheten om vad som händer framöver, det är inte roligt. Tanken att nu är jag vuxen, nu måste man vara vuxen. Nu får man stå på egna ben på riktigt. Man kommer in i rouletten sen och inser att man visst klarar det, jobblivet, inte att det löser sig av sig självt men att man alltid ser till så att det löser sig, man hamnar inte på en parkbänk liksom. Men säg det till en själv när man är mittuppe i den ångesten.
      Tycker också att miljö är intressant, vi hade det som en liten del av vår utbildning och jag har liksom gått lite åt det hållet iom vattenrening och ny hållbar utveckling. Puss :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: