And it makes me sick

Åh söndag. Helvetesjävla söndag. Han är tillbaka nu, han sitter där i sin lägenhet i Frederiksberg. Jag cyklade åt det hållet nyss med hjärtat i halsgropen. Har inte sett honom på 10 dagar nu för första gången sedan han gjorde slut och han är tillbaka och vi ses imorgon på jobbet och jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Jag vet inte om jag ska le och fråga hur Kina var eller om jag ska bara säga hej och låtsas som ingenting eller om jag ska bara gå upp i rök och slippa all ångest. Känner mig förlamad i själen, förbannar mig själv för all makt han har över mig, hur bara tanken på honom får mig på självmordstankar. Kan inte sova för att jag måste kolla Facebook hela tiden, måste kolla vem som har like:at hans status sen han kom tillbaka. Nu har jag inte gjort det på några timmar och jag får panik och måste gå in och kolla. Det gör ont i magen, hela jag darrar och hjärtat slår sig sönder. Varför, varför öppnade jag mitt hjärta för honom, varför lät jag honom komma in och ta över min själ, varför kan inte jag andas själv nu?

Känner mig så misslyckad, så ful, fet, som om jag inte har någonting att bidra med i den här världen. Så orkeslös, så lat, så oengagerad. Han kommer att fråga om det är några resultat från vårt projekt och jag har inte haft orken att göra någonting, ingenting, jag har inte gjort någonting. Jag känner ibland att jag borde typ ta livet av mig och slippa allt detta, jobbiga situationer, stunder när jag måste hålla om mig själv för att inte börja böla på jobbet. Är så trött på att gråta på jobbet, på att känna mig som lägst i matkedjan, som om de får dras med mig och låter mig arbeta där tills mitt kontrakt går ut, sen behöver de aldrig mer se mig. Känner mig vidrig, kunde knappt köpa ett vittbröd på affären idag för det kändes som om den skulle göra mig superfet och som om den skulle fastna i halsen om jag försökte mig på den. Nä jag har knäckebröd hemma, tänkte jag. Som om knäckebrödet kommer att göra mig mindre fet. Eller inget bröd alls, eller ingen mat alls, borde börja banta nu. Borde dö nu, det är vad jag borde göra nu.

Hur kan man hata sig själv så mycket, hur kan man straffa sig själv för allting som går dåligt i livet. Hur kan man ha så snedvriden syn på sig själv?

Och de två fina personerna som var här i helgen har åkt tillbaka och all skratt är liksom borta, jag är tillbaka till ruta ett, till misslyckandet, till inga kompisar för ingen tycker om mig ändå. Till dumma tankar som får mig att vilja göra dumma grejer, till verkligheten som varje dag påminner mig att han testkörde mig och bestämde sig för att han inte ville ha mig. Och vi ses imorgon och jag kommer att få ett av de blickarna som säger mig att jag förpestar hans luft bara genom att finnas till. Att jag inte borde finnas till.

21 comments
  1. Linnéa S said:

    Fina du. Har också en jobbig kväll, men försöker tänka att han fan inte är värd det. Inte min Edward och inte din heller, de är inte värda det. Faktiskt. Det är så himla svårt att inse det rent emotionellt men teoretiskt så är det ju så. Sedan fattar jag ju att du, precis som jag, förmodligen har en tendens att straffa dig själv för saker och vara allmänt självdestruktiv, och att det är något du förmodligen varit innan honom också, men det är verkligen inte värt att vi är dumma mot oss själva för några jävla killars skull, Nat, det är inte det. Och du verkar ju ha många fina vänner och många som tycker om dig, jag tycker liksom om dig mycket fast jag inte ens känner dig. Tusen kramar <3

    • Jag vet inte varför man sugs inuti svarta hål på söndagar och har svårt att ta sig upp igen. Kanske sömnbristen, kanske det att jag har inte ens gjort några läxor på danskan, har inte några resultat från mina experiment som jag inte har gjort. Känner mig så misslyckad. Himla hjärtesorg, hur kan det fortfarande påverka en; när blir man kvitt dem? om ett år? Uhh vill gå i ide ett tag och samla mig själv och försöka se allting som är bra hos mig istället för att fokusera på allt dåligt. All frustration och hjärtesorg riktas inåt och skadar mig. om och om igen, så trött på det nu.
      Tycker om dig också Linnéa och jag tror att vi kommer att träffas en dag, det skulle vara så fint <3

      • Linnéa S said:

        Söndagar har ju en slags märklig förbannelse över sig, förstår inte heller riktigt varför. Jag har funderat lite på det där, när det kommer att gå över, när jag kommer sluta vara ledsen över honom, och jag tror att jag har kommit fram till att det är bäst att inte tänka att det kommer komma en dag då jag/vi kommer vakna och tänka att nu, nu har det gått över. Jag tror att man bär med sig alla sina gamla förlorade kärlekar alltid, att det kanske klyschigt nog är lite som ärr, de slutar värka men finns fortfarande kvar. Ibland glömmer man bort att de finns, ibland kliar de till. Lite så. Det låter kanske jobbigt, men för mig känns det nästan bättre att tänka så än att tro att detta att komma över någon (honom) är en process med definitivt slut. Däremot tycker jag att vi båda två ska tro att det kommer en dag när vi är lyckliga med någon annan.

        Jag hoppas och tror också att vi kommer träffas <3

  2. Åh vet inte vad jag ska skriva. :( Jag känner igen det där; självhatet, att allt dåligt är mitt fel, och att det kanske är lika bra att bara avsluta allting när det enda bara är ett enda långt lidande… Vad får en egentligen att vandra vidare ändå? Är det hoppet om att allt en dag ordnar sig och man ska få vara glad då? Sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en…

    Kan bara säga att jag känner igen mig. <3 Kram

    • Tack fina, det är på något skruvat sätt skönt att det finns någon annan därute som förstår när man mår så dåligt. Vet inte varför man fortsätter, kanske de små ljusglimtarna här och var som matar på ens hopp, att man hoppas att en dag kommer det att bli bättre..vet inte..känns inte som att man är lycklig, känner sig tillfreds..det känns mest som att man pendlar mellan att vara okej och må väldigt väldigt dåligt. men inte lycka och eufori..händer så sällan.
      Du vet att jag önskar dig allt gott & önskar innerligen att du får må bra en dag, att ångesen ska försvinna men är så tacksam att du finns och förstår, du är så himla bra! <3

      • Ja det finns tröst i att inte vara ensam i lidandet…
        Jag håller helt med! Antingen mår jag ”okej” eller halvbra, eller så mår jag riktigt dåligt och kan knappt andas… Suck. Vart är lyckan? Eller jo, korta stunder av lycka ha jag ju, men något mer varaktigt eller just tillfreds som du skriver, det hade inte varit fel…
        Och DU är så himla bra du med! <3

    • Åh tack fina, det behövdes, har haft två jobbiga dagar nu, hoppas att det känns bättre imorgon när jag och Caro ritar cylindrar hos Vladimir :)

  3. Frida said:

    Jag var på halloweenfest i fredags hos Honom. Han visste att jag skulle vara där. Jag var utklädd, inte sexigt, inte snyggt utan utklädd. Och jag var rädd. Rädd att han skulle vara där med en annan tjej, rädd för att det skulle vara konstigt mellan oss, rädd för att vi skulle göra något dumt ihop, så det tar ännu längre tid för mig att komma över honom. Och han är där med någon annan. Jag var verkligen inte förberedd. Hur många gånger har han inte sagt att vi skulle vara vänner att vi betydde mer för varandra än bara sex. Han vet att jag är kär i honom och ändå sitter han här 2 veckor efter det att vi slutat att ses med en annan tjej utan att ens ha hintat om det innan, så jag kunde välja själv om det var värt att gå till festen, vara förberedd. Det gör så ont att jag knappt kan andas. Vet inte vad jag ska säga, agera, jag kan inte ens få fram ett leende, hjärtat bultar och det brusar i öronen. Känner mig bortbytt, felplacerad, ful och varför är jag inte här i en snygg klänning så jag iaf hade haft lite självförtroende?!! Jag tar alla mina grejer och lämnar festen för jag får ingen luft. Ute är det kallt och svalt, jag kan äntligen andas. Sätter mig ned i en trappuppgång och det är där mina vänner hittar mig. Jag orkar inte röra mig och jag orkar inte göra något annat än att låta dem leda mig hem och muntra upp med vin och dans. Och jag skjuter undan allt, nollställer mig, för att jag vet att jag kan göra det ett tag. Tills på söndag ungefär då mina vänner har åkt hem, och det är kväll och tyst och jag kan ägna mig åt att försöka känna efter hur det känns. Och det ända jag tänka på är hur ont det gör, det ända jag kan stirra på är ett sms från honom som kom precis ”Hej, Har du tid att ses i veckan?” och det ända jag kan fundera på är hur fan man kan vara så jävla dum och skicka det smset till mig just nu.

    • Åhh Frida, jag läste din kommentar på jobbet idag och blev så ledsen, det gjorde så ont i hjärtat. Jag känner igen mig så mycket, kanske för att Edward alltid har gjort så, ryckt mattan under fötterna, alltid varit ett steg före mig och överraskat mig med något dåligt. Som att göra slut, ligga med någon annan (och det gör så ont att tänka på det nu), sluta träffas, sluta prata, flytta till singapore och inte säga ett ord. Varför, varför gör de så? Det är bara elakt att överraska någon som bryr sig om en. Hur kunde han dyka upp på den festen med en annan när chansen är stor att du också är där? Hur kan man vara så elak och såra någon som bryr sig om en, när man vet att den andra människan har känslor för en?
      Jag fasar för helgen för vi är båda bjudna på en halloweenfest och tänk om han dyker upp med någon annan, tänk om han gör det? jag dör, på riktigt så dör jag av att se honom med en annan. Vill bara komma dit du är och krama dig, jag vet inte om det blir bättre, hade det varit jag så hade jag legat på golvet och ätits upp av ångest. Det är så hemskt det du går igenom och man önskar inte någon det, jag minns själv hur jag mådde när jag fick veta att han hade träffat en annan. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Men att se det med egna ögon..och så tidigt i breakup:et. herregud, vilken ond människa, vilken känslokall människa som gjort dig så illa. Det är inte okej och i min bok är det absolut inte okej att träffa någon annan efter 2 veckor. Låt det gå ett tag men det gör de inte. Tog Edward också 2 veckor att ligga med någon annan. Och detdär sms:et du fick..som om ingenting har hänt..han kan dra åt skogen, han förtjänar inte dig. Önskar bara att jag hade kunnat lindra din hjärtesorg lite :(

      • frida said:

        Det gör du hela tiden <3

      • åååh <3

  4. Julia said:

    Nä men du.. Ingen i hela världen ska få dig att känna så. Titta inte på honom, gör som kändisarna gör med papparazzis och fans, de begränsar sitt synfält till typ1-2 meter för att inte bli galna av alla människor. Jag vet att det är lätt att säga, men skit i honom! Ta bort han från facebook och titta inte på han och prata inte med han om det inte är absolut nödvändigt. Du måste sätta dig skälv först, ingen människa är värd att må dåligt över och den viktigaste personen i ditt liv är DU. Ens välmående och psykiska tillstånd måste gå över allt annat. Jag har varit i precis samma situation som dig, också haft självmordstankar och bara velat dö, försvinna, orkade inte med smärtan. När man mår så dåligt så är det dom känslorna som får en att tänka såna tankar, så tänk på det, att det egentligen inte är DINA tankar utan de kommer med de negativa känslorna. Det kan bli lite lättare att härda ut när det är som värsta då ialfl om man har det i bakhuvudet! Och alla känslor går över, de gör faktiskt det, hur djupt nere man än varit. Det tar tid, och det är klart det gör jätteont, men det är helt naturligt och alla som har älskat känner så tror jag, i mer eller mindre varierande grad. Men du kommer inte alltid att må så. Med tiden så börjar känslorna försvinna mer och mer och man börjar att må bra igen. Så är det bara. Försök att tyck in dig själv. Du är superfin och bra på alla sätt som finns, och bara för att ett asshole var ett svin och behandlade dig som skit betyder inte att det är sant på något sätt att du förtjänade det eller att du är mindre värd på något sätt. Det bara känns så, och klart det känns så om man blivit behandlad och sårad och dumpad på det sättet. Men som sagt, det var bara han, en dum person, och det tycker jag inte ska få förstöra hela fina du. För mig blev det lättare att må bättre när jag tog bort mitt ex från facebook och instagram (avslutade själv mitt konto t o m), och börjAde försöka sätta mig själv i främsta rummet. Man måste försöka tycka om sig själv och ta hand om sig själv. Ta varma bad om du kan, unna dig saker och avkoppling och tid för den viktigaste personen i ditt liv, dig själv. Tror du vet allt det, och tror som sagt att du mår och tänker så här pga av alla jobbiga känslor.. Vet hur det är att lida så. Men tänk på alla som kommit över sina söndertrasade hjärtan och själar och har gått vidare, hur många lever med sina enda stora kärlek de träffade som unga? Inte många. Tror de flesta får gå..

  5. Julia said:

    (forts.) igenom något sånt här någon gång i livet. Och vi överlever, man gör det, hur tufft och jobbigt det än är. Vi är gjorda för att överleva. Och jag tror också att vi är gjorda för att gå igenom såna här saker, för att bli starkare, för att lära oss saker. Det är hemskt och vidrigt och fel och skit på alla sätt, jag vet. Men jag tror att det ändå finns en mening med allt. Något som kan hjälpa dig att försöka acceptera allt är också att intala dig själv att det är slut. I början har man hoppet uppe och tror innerst inne att allt ska bli bra och att man kommer att bli ihop igen. Visst kan det bli så någon gång kan ju ingen veta, men för att kunna gå vidare NU och acceptera så läste jag att man ska säga så till sig själv. Typ tänka och säga till sig själv; ”det är slut, tough shit, men nu är det så.” upprepa för sig själv då o då så det sjunker in omedvetet. De funkade för mig ialfl, jag ville inte accepetera och förStå innerst inne och klämde mig kvar vid hoppet å så länge man gör det förlänger der bara lidandet och smärtan. Jag ville inte inse, inte ens när jag sa det till mig själv i början, det gjorde så himla ont. Men tillslut så började orden gå in och undermedvetet började jag förstå och nu efter några veckor känns det inte alls lika jobbigt o nu kan jag tänka så och liksom känna och acceptera det och det känns bra och och som en befrielse. Så det är ett tips som kan funka tror jag.. Å sen titta inte på bilder, ta bort han från nätet o träffa han inte o prats med han, svara inte på sms osv! Så går det mycket bättre och som sagt förkortar lidandet för annars drar man bara ut på det. Om du behöver prata eller så så finns jag, kan va lättAre om man känner att någon förstår och finns där litegrann ialfl. Du är inte ensam. Det känns bara så! Kram. Titta gärna in på min och min kompis blogg om du vill och du får gärna skriva till mig/oss där om su vill också så lovar jag att svara. Det är mest jag som bloggar nu där då min kompis inte mår så bra just nu, så det är mest jag som läser kommentarer o skriver nu. http://www.charlotteochcaroline.blogg.se. (ne jag heter inte julia, sorry, gammal vana att inte kommentera med mitt riktiga namn av en annan orsak vi inte behöver gå in på här) ;) det är jag som är charlotte, och du är så välkommen så! ;) vi vet båda två, alltså jag och min kompis, om hur det är att må dåligt och vi är väldigt snälla o förstående o ickedömande o openminded, så inga att att vara rädd för :) kram så länge och ha en bra dag! :) <3

    • Åh Julia (du kommer alltid att vara Julia för mig, fast himla fint namn du har & så kul att få läsa din/er blogg också. Att få lära känna dig lite mer, tack för att du delade med dig av adressen till bloggen, jag är så himla nyfiken på de som kommenterar här för ni betyder så mycket för mig, drar upp mig när jag ligger på golvet och ger mig hopp. Känner mig så tacksam <3.

      Hade två kompisar här i helgen och det var så skönt att höra från dem "du verkar må lite bättre nu..eller ja, bra och bra men mindre hemskt än vad du mådde i början". Det känns bra att det finns en skillnad där, att jag har kommit längre än detdär hemska svarta hålet i början. Att jag kan vara i stunden och skratta och glömma bort Edward om bara för några minuter. När vi skrattade om att vi inte får ligga mycket, när jag ritar cylindrar hos vladimir tillsammans med Caro, när vi skriver kommentarer till varandra. Det känns bra att ha annat i livet som inte är han, det känns bra att känna sig lite starkare än i början när jag var ledsnare än ledsnast.. jag har kommit över en bit av honom tror jag. Det är "bara" resten som måste bort. Denna saknad, den är värst. Oavsett hur dum han har varit mot mig, hur elak han är nu..jag saknar honom hela tiden.
      Du är så fin Julia, så godhjärtad och så underbar <3

      • Julia said:

        Åh, vet precis vad du menar. den där saknaden alltså.. Jag känner den också så ofta, många gånger om dagen. Det är verkligen som att någon man känner har dött. Man vill ringa och berätta och prata om vardagliga saker, man vill att han skall sitta i soffan, säga att allt kommer att bli bra till slut när allt känns jobbigt. Fy fan alltså! Men om den djupaste sorgen har försvunnit och riktigt jobbiga känslor, så måste ju även den försvinna någon gång. Hoppas det ialfl. Även de sista resterna måste ju försvinna, speciellt om det andra har gjort det. Tror verkligen det är en jävla process det här alltså, att ta sig ur. Jag kan ialfl titta tillbaka och jämföra med hur jag mådde för ett år sedan, och känna att jo, jag mår faktiskt bättre nu. Det är skönt., hoppet att det ialfl går lite framåt liksom.. Och tillslut så måste man ju bli helt klar. Det tror jag ialfl. Ja titta gärna in på bloggy ibland när du vill. Alltid kul med någon som läser. Vi startade den rätt nyligen så har inte kommit långt alls, hade en egen blogg innan, men raderade den för att allt påminde så mycket om honom. Det gjorde bara ont att läsa. Man måste göra lite nya fresh starters då och då här i livet ;) hoppas du får en bra vecka och att ingen är dum mot dig, det får dom inte vara. :) Massa kram!

      • Det är tröstande att läsa att det går framåt även för andra som har vandrat längs med samma väg, the path of heartache eller hur man nu ska säga det. Att det går framåt och jag hoppas att man en dag vågar bli kär i en himla fin människa, att man inte kommer att vara skadad för livet av det hemska som hände vid 25. Himla jobbigt år alltså, tur att jag aldrig blir 25 igen :p
        Tack & hoppas att du får en fin vecka också. Det är bara Edward som är jobbig, de andra är helt underbara på mitt jobb (de flesta iaf) <3

  6. ems said:

    Oh sweetie, dont. I know its hard to believe it but its not worth getting down on yourself over his lack of understanding of the heart. Thats probably your best asset, to ferl something. And his loss.. Love

    • thank you ems, I just hate that he has such power over me, that I still care after all these months of suffering and he knows that and he keeps on using it against me. Thank you for your kind words <3

  7. Angie said:

    Bamsehjärta till dig <3

    • tack, det behövs (ångest deluxe och saknad..herregud) <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: