Nevermind I’ll find someone like you

image

Edward på andra sidan världen, jag saknar honom så mycket. Och nostalgin i att vara tillbaka där de pratar ens språk och inte känna sig hemma. Och det är höst ute och det har bildats frost på vägarna. Det är som att återvända till sitt gamla liv och få ångest. Ångest över att vara själv, ångest över att alla andra omkring en är så himla seriösa i förhållanden, förlovade, gifta och vissa har redan skaffat barn. Och jag som är svarta fåret som vanligt och vägrar växa upp. Kanske när all vin i världen är drucken..kanske

14 comments
  1. Annica said:

    Man är fri att leva sitt liv precis som man vill. Alla vill inte ha volvo villa vovve 2,5 barn och studsmatta på tomten. Många vill inte ha det men skaffar det ändå. Eller ångrar sig senare i livet. Tror jag iallafall. Då är det väl bättre att leva sitt liv som man själv vill ha det. Och Tänk om alla gjorde likadant. Tänk vad tråkigt det skulle vara. För att inte säga omöjligt. Det finns ju inte bara ett sätt att leva som kan vara standard. Och vem säger att det är ”rätt” bara för att det enligt vissa i sverige är en norm att göra så. I en annan tid på en annan plats hade det livsvalet förmodligen verkat hur korkat och konstigt som helst. Och jag kan sätta mina gröna underbyxor på att flera som lever det livet just nu är avundsjuka på just ditt liv. Det är ju svårt att se allt man själv har och vara avundsjuk på just sig själv, men jag tror att om du levde ett småtråkigt liv med en småtråkig sambo i förorten och fredagsmys med tacos till ”så skall det låta” så skulle du vara fett avundsjuk på det livet du lever nu! :)

    • Åh Annica, tack för att du påminner mig om det. Jag hade det livet innan och jag ville ut, var inte redo to settle down och hela detdär. men vet inte varför jag känner mig såå gammal när alla andra är så himla seriösa på något sätt. Fick höra om en kompis som ska ha barn i april, de gifte sig nyss och jag blir bara så paff. Och vart tog de sista 5 åren vägen och hur har allting förändrats..
      Trivs ändå med hur livet är nu, det är vägen jag valde själv trots hjärtesorgen som valde mig men ibland, typiskt när jag åker till sverige saknar jag allt detdär, saknar honom, mitt ex innan Edward, för att han var så stabil och han kunde få mig att känna mig trygg bara med en kram, allting bara försvann. Någon som bryr sig om en och man tar beslut tillsammans, nu frågar jag bara mig själv. Blir bara så himla emotionell när jag besöker mina föräldrar och bara vetskapen av att återkomma till ett tomt rum i Köpenhamn..uuhh det skrämmer mig.. i några dagar tills allting känns normalt igen. Varför är man så känslig?
      Kram <3

  2. Citrin said:

    Jag känner alltid ångest när jag är i Borås. Först är jag glad, när pappa kör på de välkända gatorna, men efter några timmar kommer alltid den där småstadsångesten smygande… Som om det lurar sorgsna minnen i varje vrå. :-/

    • Jag får så dåligt samvete sen för att jag är som på helspänn när jag åker och hälsar på, de har inte sett en på ett tag och vill gärna umgås med en medan det blir för intensivt för mig och jag behöver låsa in mig någonstans och hämta andan i några minuter. Som igår, jag blev på så himla dåligt humör på kvällen och sa till mamma, kan ni inte låta mig vara en 5 minuter ifred, jag håller på med annat nu..och jag satt och skrev ett inlägg som tog mig två timmar..som jag knappt märkte själv..sedan när jag väl kommer ut så hade alla gått och lagt sig.. fick så dåligt samvete..jaha o så skulle jag åka redan kl 6 på morgonen idag :/

      • Annica said:

        Vet precis hur det är och känns!! Jag känner och beter mig precis likadant.. Kommer också från en småstad, som jag kan längta ihjäl mig efter ibland, för att sen få panik när jag väl är där och bara längta hem igen.. Och man vill vara glad, tacksam för sin familj som finns där, men man bara orkar inte, och så är allt så annorlunda, och det känns inte alls som att man passar in längre på något sätt.. Det är liksom inte riktigt i verkligheten som det är i huvudet. Och så blir man ledsen, att man inte njuter och tar tillvara på tiden mer, för vips är det dags att åka hem igen, och så får man panik redan innan det är dags för att tiden går så fort och ”jag har ändå inte lyckats haft något kul bara panik..” hemskt är vad det är! Hemskt! :) får ibland sån otrolig längtan efter att flytta hem, vet inte vad det är som drar, jag gjorde ett försök för tre år sedan och flyttade faktiskt tillbaka men höll på att dö av leda och tristess och ville bara tillbaka. Det jag hade där, finns ändå inte kvar, och det som var bra, har hänt, kommer man aldrig mer att få tillbaka? Tror man måste acceptera det.. Men det är så svårt. Min uppväxt och min familj och min tid i ”min” stad är ju en del av mig.. Men ändå, inte nu längre.. Jag har skapat nya minnen på den plats jag bor på, men kan inte se dem för att de är för nära? Jag vet inte, tänker nog för mycket och lever för lite.. Så är det nog.. Måste nog skapa ännu mer nya minnen. Men det är svårt..

      • Annica said:

        Och ja, all jävla press på ungar hit och dit.. Är ju iallfall något positivt med att inte bo kvar i sin hemstad, att man slipper!! :)

      • Min mamma låtsas att hon har slutat stressa mig angående pojkvän, vuxenlivet, barn mm. Men så kommer det lite kommentarer här och var, ja men när du är 30 så kanske kan det vara bra att veta att man står nånstans..vart man är på väg..att man har hittat någon stabil att vara ihop med. Quee.. jag blir 30 om mindre än 5 år, ska jag hinna träffa någon och lära känna honom på riktigt och även ha nån typ av unge på g? Sen så säger hon i nästa minut, jo men här hittar folk partners i alla åldrar, det finns ingen brådska, varför har du så bråttom? Sen har vi mormor som frågar ”om det finns några nyheter” varje gång mamma och mormor hörs vid. haha vaddå stress, finns ingen stress :p

  3. Saga said:

    Hej. Jag har kommenterat förut en gång, tycker om din blogg himla mycket. I alla fall så skrev du något om när du var tonåring och gjorde slut med din kille för att du inte längre var kär. Plågsam fråga säkert, men jag är i en liknande situation. Snart 15 år och velar fram och tillbaka, har varit ihop hela året och han vill fortsätta. Men jag gör hon ofta besviken och jag känner mig intw motiverad. Gör så ont att se honom sårad. Har du något tips hur man kan tänka?

    • Hej Saga, blir så glad att höra att du tycker om min blogg & det är så roligt när människor tar sig tid att kommentera, känner mig mindre ensam då, som om jag har vänner på andra sidan skärmen <3
      Tycker att det är jobbigt att vara i den situationen när man tycker om honom och man älskar honom så himla mycket, som när man älskar familjemedlemmar men man känner sig inte riktigt kär i honom. Men känslor förändras genom åren, man vet inte riktigt själv vad man ska göra, man är så rädd för det okända så man vill gärna hålla hårt i det man har. För mig var det så att jag velade i ett och ett halvt år om jag ville vara med honom. Det kom perioder som var lite bättre och då tänkte jag att men nu är det bra, man kan inte förvänta sig fjärilar i magen hela livet. Men det var något som fattades, någon tomhet där inuti, i vårt förhållande. Jag försökte att tänka mig livet med honom och jag kunde bara inte se honom där, bredvid mig när jag är gammal tant. Jag tror att man måste vara ärlig mot sig själv och känna efter och göra det man själv vill göra, det som gör dig glad och lycklig och nöjd med tillvaron. Om du känner att du är kär i honom så var med honom men gör det inte för att han blir sårad om ni gör slut. För mig var det så att jag började lägga märke till andra, flörtade med andra och mådde dåligt av tanken att han kommer hem från jobbet nu, åh herregud kan jag inte få vara ensam några minuter till utan att någon frågar mig hur min dag har varit. Ville inte ha hans närhet och var så förvånad över min egen reaktion, men herregud det är han, han älskar jag men hur kan jag inte vilja att han ens kommer nära mig? jag insåg att jag inte var kär i honom, att vårt förhållande hade kommit till ett slut och det gjorde ont och det tog mig så lång tid att komma fram till beslutet att nu gör vi slut, det går inte längre. Och 15 är en så himla fin ålder och samtidigt så svårt för man känner så mycket och allting samtidigt och det blir bara ihop till en röra i huvudet. Men tänk så mycket du har framför dig, ett helt liv, nya ställen att upptäcka och nya vänner längs med vägen. När jag tittar tillbaka till mitt gamla förhållande så känner jag att jag tog rätt beslut, han var så himla fin och sån bra människa och verkligen verkligen brydde sig om mig och som niotillfem-sandra en gång skrev, han var rätt för mig då men han är inte riktigt rätt för mig nu. Och nu har man haft ett till misslyckat förhållande längs med vägen men jag hoppas att det finns någon annan som kommer att vara rätt för mig, när tiden kommer.
      Jag hoppas att det blir lite bättre för dig snart & att du kan komma fram till ett beslut. Skickar styrkekramar <3

      • Saga said:

        Hej, alltså vad fint skrivet. Hade kanske tänkt mig att du skulle ha något klokt att säga men att du skulle skriva så mycket, det uppskattar jag verkligen. <3 Tack så väldigt!
        Det du skrev om att du inte såg honom som en del av din framtid, så är det för mig också, han är inte allt jag vill ha hur illa det än låter. Sen är han en underbar och väldigt unik person som jag verkligen växt tillsammans med. Han är fyra år äldre än mig och när jag tröttnar på jämnåriga är det väldigt skönt, trots att det är en av anledningarna till att jag varit väldigt hemlig med att vi är ihop. Vill liksom inte visa upp honom. Usch vad det låter.
        Att inte ha honom, inte ha någon kontakt överhuvudtaget, skulle vara en så stor omställning. Han vill ju mig väl, jag kan ringa honom mitt i natten om jag vill, berätta vad som helst för honom, jag är ju van vid det nu. Jag blir helt sorgsen av att förvirra honom så mycket och inte veta vad jag vill. På något vis känner jag också ansvar för hur han mår, och jag vet ju hur dåligt det skulle bli. Han förtjänar det inte.

        Jag är också rädd för att bli jättesorgsen hur länge som helst efter det här, ångra mig gång på gång, bli fruktansvärt ensam eller uppfattas som en hemsk människa efter vad jag gjort. Jag slipper det där så länge det är vi men jag blir ju frustrerad så ofta (och blockerar kanske chanser till bättre relationer). Vi har pratat om att jag kanske vill göra slut två gånger tidigare i år, och då har vi gråtit i varandras famnar i timmar, men jag har kommit fram till att jag ville fortsätta, vilket känts bra i stunden. Han tycker att jag ska arbeta med mina svårigheter men jag känner ingen motivation, lär ju bara hamna i samma situation igen.
        Det är orättvist mot honom hur jag håller på men så himla svårt allting. Kan inte bestämma mig, det pendlar jämt. Men även om det alltid blir rörigt känns det rätt skönt att skriva lite om det såhär. Kramar

      • Åh Saga, det är en process, att inse att man inte är tillräckligt kär i honom för att vara ihop och sedan blir det bra ett tag tills nästa tillfälle man blir frustrerad och det är något som gnager inuti men man kan inte riktigt sätta ord på vad det är. och sedan när man blir helt frustrerad på sig själv för att man inte är kär i honom. Men han är så bra och han verkligen verkligen bryr sig om mig. Hur kan jag inte vilja vara med honom? Men tänk på att man inte vill stå ut med ett förhållande resten av sitt liv. Man orkar inte det, man dödar sin själ om man inte är ärlig mot sig själv. Jag var 24 när jag insåg att nu får jag ta tag i mig själv, ta tag i mitt liv, jag kan inte bygga ett liv med en person jag inte är kär i, en person som jag inte vill ha mer än allting annat. Och nu är du vuxen, nu ska du vara i ett förhållande som kommer att hålla (ja Edward höll inte iaf), du kan inte hålla på såhär. Sorgsen blir man, för att man sörjer att det inte blev som man tänkt sig. Det är klart att när man går in i ett förhållande så går man in för att det ska hålla, man tycker om den människan så mycket och vill såklart att det ska bli ni två för alltid. Men man förändras, man lär sig så mycket om sig själv med åren, man lär sig att förstå sina känslor och man har så himla mycket erfarenheter längs med vägen. Jag vet inte hur du känner, jag får intrycket att du vill ut ur förhållandet men att du bryr dig om honom så mycket att du inte vill såra honom. Man kan inte undvika det, om inte båda är vid samma känslomässiga nivå så kommer alltid att finnas en som blir sårad. Om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden till mig själv när jag var 15 så hade jag sagt att jag vet hur himla ont det gör nu när Marlon inte vill ha dig längre eller när Rey inte vill ha dig längre..men tänk på att du kommer att må bra, du kommer att bli kär igen och du kommer att få ditt hjärta krossat och du kommer att förändras såå mycket med åren. Du kommer att hitta dig själv, veta dina värderingar, skaffa dig en utbildning och skaffa dig ännu mera erfarenhet. De du älskade en gång i tiden kan du omöjligen älska igen för ni är så olika, det som höll er ihop då håller er inte ihop längre. och jag tänker på hur kär jag kunde bli när jag var tonåring och vilken fantastisk tid men även vilken hemsk tid, fylld med ångest. Men vilka år och hur många killar man har hånglat med och hur hjärtat slog så hårt av spänningen och fjärilarna i magen. Tänk om 10 år när du fyller 25, tänk så mycket det kommer att hända längs med vägen. Ta vara på dig fina Saga och oavsett hur det blir så lyssna på ditt hjärta, låter så klychigt att säga så men egentligen så vet man, någonstans djupt därinne så vet man vad man vill göra. Det är bara det att det kommer fram vid olika lång tid för olika människor. Men du kommer att välja din väg till slut & veta sen efteråt att du valde rätt.
        Finns här för dig och läser din historia. Jag skrev litet om den där ångesten, göra slut eller ej under ”en till höst, en till vinter” inlägget. Skickar separat länk, har skrivit så mycket och vill inte att det ska raderas

      • Tack så himla mycket för att du tagit dig tid att läsa det jag skrivit och svara! Jag måste behålla det du skrev så att jag kan läsa det varje gång när jag känner att jag behöver, hur bra som helst var det.

        Massa kramar på dig också. Jag är inte så bra på att bota sorg i hjärtat men jag vill i alla fall! De intryck jag fått säger mig att du är en jättefin person.

      • Åh tack Saga, det värmer i hjärtat, tack för att du bryr dig, får mig att känna mig mindre ensam. Hoppas att det blir bra, vadsomhelst, att du inte känner dig splittrad längre. kram & tack för så fina ord <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: