Oh mama there’s no one else, I loved him more than I love myself

I lördags tyckte jag synd om min kamera som har stått i byrålådan i fyra månader nu och samlat damm. Så jag tog med mig roomie och gick ut en sväng. Vi cyklade till parken där Edward brukade ta mig, där vi brukade gå förbi de smala gångerna och han kunde aldrig släppa min hand. Sist jag var där låg vi under ett träd och jag grät i tystnad, tårar trillade nedför mina kinder och han låg bredvid mig och kunde inte göra något. Det var dagen efter att han krossade mitt hjärta. Parken har förändrats och löven har blivit gula. Det finns inga fler människor som ligger på en filt och njuter av värmen. Han går längs de smala gångerna hållandes en annans hand, som om vi aldrig funnits, som om våra händer aldrig någonsin vidrört varandra.

Det är okej, det gör lite ont bara..







6 comments
  1. Linnéa S said:
  2. Astrid said:

    Kom ihåg att en höst alltid följs av en vår <3

    • Jag har skrivit på whiteboarden i labbet ”It will all get better in spring”. Det är ingen som suddar bort det <3

  3. Frida said:

    Jättefina bilder, va duktig du är! Tänk att man kan vara ledsen och ändå se det vackra genom en kameralins :)

    • Tack fina, har hållit mig borta från kameran för att det kändes som något som gör mig glad och jag kan inte vara glad just nu och jag måste hålla mig borta från glada saker.. men nu så, det hände, kameran fick följa med <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: