He is losing it


Jag var kvar sent igår på jobbet.
Likaså Edward som ger mig the silent treatment eller awkward treatment eller vad han nu hittar på för treatment. Vi sitter inte ens vid samma lunchbord längre, han undviker mig. Och någonstans inuti så gör jag också det. Jag undviker honom för jag vet inte hur jag ska prata med honom längre, han finns inte alls i mitt liv på samma sätt och till slut har man ingenting att prata om. Hur det har blivit såhär, från att ha allt i hela världen att prata om till ingenting. Från älskare till strictly work, inget annat. Jag är ingen svår person att prata med, tvärtom, jag tycker att jag är ganska enkel att ha att göra med då jag ofta drar något skämt här och var (som jag oftast skrattar åt för mig själv), ler mycket och är allmänt bubblig, även när hjärtat håller på att lägga av. Så jag förstår inte hans problem, varför han undviker mig, stänger igen dörren till sitt kontor som alltid var öppet förut, pratar inte ens med mig längre i korridoren. Vi undviker varandra för fullt, så märkligt.

Jag tycker mig ha ensamrätt på att må dåligt och undvika honom när han var den som gjorde slut med mig men kan inte förstå varför han undviker mig. Varför han får panik i ögonen så fort han hör mig skratta någonstans och springer in i sitt kontor. På sistonde har jag verkligen låtit honom vara, inte sökt hans uppmärksamhet, inte varit jobbig mot honom, inte stalkat honom så mycket som jag brukar. Har inte ställt några jobbiga krav som ‘nu får du förklara för mig varför du beter dig så och varför du gjorde slut med mig’, inte krävt någonting av honom alls. Jag har hankat mig fram, fokuserat på annat, haft bloggen i tankarna och även danska skolan och teckningskursen. Hållit mig upptagen så att tankarna skulle vandra någonannanstans. Långt bort från honom.

Ibland så tittar jag på honom och han ser så sliten ut, så ledsen, som att han håller på att tappa förståndet. Kanske den där flytten till Singapore som tynger ner honom, kanske för att han har insett att jag har träffat andra, gjort ett seriöst försök på att gå vidare. Det kanske är nu som har inser vad han har gjort, att paniken att inte kunna ha kontroll över situationen och sina känslor drev honom till att göra slut med mig. Men vad spelar det för roll nu, det kvittar, jag ser inte på honom på samma sätt längre. Han är inte vackrast i världen, bäst, snällast. Han har omvandlats till en kall människa som ger mig dåliga vibbar, det säger mig att hålla mig långt borta från honom. Och så mycket som han har sårat mig och all ångest jag får brottas med dagligen, han är verkligen inte värd allt det där. men någonstans så tycker jag synd om honom och ibland så vill jag bara gå fram till honom, krama honom hårt och säga att det blir bättre, det blir någonting, du är inte ensam. Men jag gör inte det, det skulle bara skrämma iväg honom. Eller vad vet jag, jag vet inte hur jag ska närma mig honom. Jag vet inte om jag vill.

6 comments
  1. Julia said:

    Det kan nog vara som du tror. Oftast saknar man ju inte kon förren båset är tomt. O kon har börjat beta på den andra sidan gräset, eh, eller nåt sånt.

    • thesadbox said:

      hahahah älskar dina liknelser <3

  2. Fanny said:

    men det her er precis det jeg tenkte ville hende Nat! det tar lengere tid for drenger.. så måske det er nu han forstår at du ikke her hans mer. At du ikke orker med sånt. SÅ BRA. Megahurra! og ikke kram han (jeg vet hvor svært det er.. min ex mår virkeligdårligt nu) men de må få muligheten til å savne, så man ikke tar alt for givet. Fuck games bruker jeg si. Men noen ganger er det det eneste som funker. Puss på dig!

    • Julia said:

      Såå sant!!

    • thesadbox said:

      Ah jag kom precis från en vinkväll med en fin tjej (en ny person i mitt liv) och hon sa samma sak som du, att killar brukar vara de som lever livet efter att förhållandet tagit slut medan tjejer ältar allting, processar varje känsla redan från början. Att killar kan stänga av känslor ett tag men sedan kommer det ikapp en och då börjar de inse vad som hänt och börjar sörja förhållandet. De börjar lida medan tjejen har gått vidare. Det känns skönt på något sätt att höra att han sörjer oss (även om det bara är spekulationer), det känns skönt att det fanns någonting där, att jag inte hade inbillat mig allting trots att han låtsas hela tiden som om vi aldrig har hänt. Hatar att se honom ledsen och vill så gärna gå fram till honom och jag oroar mig så mycket om hans psykiska mående men det är ingenting jag kan göra. Han valde det själv, han tog alla besluten själv och han får leva med det. Som jag får leva med konsekvenserna av hans handlande. Men ändå, lite skönt. Puss

  3. Fanny said:

    word. Og det er skønt, efter alle dager og netter med undtagstilstand og savn.
    /og fy f.. helt sjukt hvor ens vår historie er. xx

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: