Även om jag lämnar dig för andra gator och torg


Jag landade i Göteborg i lördags mitt på dagen. Vi åkte lite tidigare med flyget ifrån Kastrup så jag hann med en tidig flygbuss. På väg till stan åkte vi förbi Liseberg och jag tänkte på den gången när jag blev modig och åkte allting jag kunde tänka mig. När hjärtat slog hårt av spänning och jag brydde mig inte om den skulle sluta slå eller slå sig sönder där i bröstkorgen, du får inte anstränga dig för mycket sa läkarna, just nu mår ditt hjärta inte så bra. Men just nu är jag här och jag känner mig levande när jag åker Balder, när jag står där högst upp och ser på bussarna som åker förbi korsvägen, flygbussar, spårvagnar.

Den där känslan av tynglöshet när man åker nedåt i full fart och det bildas fjärilar i magen. När jag ber Emelie att sitta bredvid mig för jag vågar inte åka ensam men jag vill så gärna åka. Sedan vill jag ge mig på Atmosfear och varför inte, jag rider på en adrenalinvåg och kan tänka mig att sitta däruppe och dingla med fötterna, titta nedåt mot Gothiatornen och se hur små de ser ut att vara härifrån. Slås av insikten om hur högt upp vi är egentligen. Rädslan av att Atmosfear är nytt och har de koll på riktigt om hur det fungerar innan några stycken mister livet där? Men vad spelar det för roll, mitt liv är så tråkigt, allting står så stilla så jag bryr mig inte. Men jag vill inte dö. Och vi släpps ned i ett fritt fall och jag hinner inte ens andas för min mage är vriden inåt och mina fötter är förlamade. Ahh vilken adrenalin!

Nu sitter jag vid en flygbuss och ska in till stan för första gången på fyra månader. Fyra månader, vart tog de vägen? När vi sitter där på danska-kursen och ska presentera oss själva så säger jag att jag heter Nat och har bott i Köpenhamn i två månader. En månad innan hjärtesorgen och en ihopklumpad månad med hjärtesorg. Vaddå fyra månader? Så märkligt hur min hjärna räknar tiden, det finns ingen tid, det finns en före och efter. Före dödsdagen och efter dödsdagen. Lycka och sorg. Och efterföljande ångest. Jag vet inte vart jag står nu.

”Du verkar vara en sådan glad person, är du det?” frågar en av tjejerna mig. Vi står utanför 7eleven på 20-minuterspausen och dricker kaffe i en fuktiga Köpenhamnskvällen. Det är mörkt ute och jag är i en annan värld som inte består av Edward, min dator, min musik. Det är en annan värld men nya ansikten. Och de har samlats alla runt mig, de söker min uppmärksamhet och jag undrar varför, varför söker ni er till mig?
”Jag vet inte.. jag har haft hjärtesorg ett tag nu” svarade jag uppriktigt.
”Ahh..okej för det är ganska bra kan jag tänka mig om man är en sån som är glad i sig själv” säger hon igen.
”Ja alltså jag brukar vara en rätt så glad och positiv människa och har ofta lätt för skratt men det var en idiot som tog min glädje ifrån mig där ett tag..”
”Ja man kan alltid låtsas vara glad och till slut börjar man tro det, man börjar tro att man är glad på riktigt”
”Jag har ändå tagit mig ur det där svarta hålet nu, nu kan man liksom skratta åt sin misär ibland”.
”Ah..okej.. vet inte vad jag ska säga till det” säger tjejen igen. Jag undrade varför jag hade ett behov av att säga att jag är heartbroken, jag har haft hjärtesorg ett tag nu. Nej jag är väl inte så värst glad nu ville jag säga men jag kan låtsas vara glad så att folk vill vara omkring mig. För jag vill inte ruttna ensam.

Och livet har blivit så annorlunda nu, jag trivs i min egen sällskap, tycker mig inte ha ett behov för andra, håller de på avstånd, alla nya och gamla ansikten. Klistrar på ett leende och skojar om saker och ting och ibland så börjar jag tro att jag mår väl okej. Tills allting är slut, arbetsdagen är slut och likaså danska-kursen och jag är på väg hem och det regnar litegran ute och jag känner för att gråta men inga tårar kommer ut. Jag känner en stor saknad för Edward, vill ha honom här, vill ha honom hos mig, vill att han ska tycka om mig igen, vill gå tillbaka till junimånaden, min första månad här i Köpenhamn sedan flytten, vill känna att jag har någon jag kan kalla min.

Vi åker ned med hissen några stycken och en av killarna ska åka till Nørrebro, ”min kæreste bor där” säger han.
”Aaahh in my hood” säger jag skojandes, ”där de jävlarna snodde mina cykelljus” la jag till helt besviken på mänskligheten.
”Jag har fått punka på min cykel så jag måste skejta hela vägen dit” säger han (han som ser ut som Edward, blä)
”Punkteringsfria däck vettu” säger jag helt självbelåten, ”The Jag har fått såna..och nya ljus!”
”Vad har du för cykel?”
”En Jaguar, därav namnet The Jag” sa jag helt nöjd. ”Gud jag har ett förhållande till min cykel, forever alone!” tillägger jag lite besviken och lite med glimten i ögat, de andra skrattar, hissdörrarna öppnas och jag går ut först i den mörka natten.

I Göteborg ser jag två fyllon utanför Centralstationen, den ena tar en öl från innerfickan på sin jacka och dricker en klunk. Lyckas spilla lite på marken. Det andra fyllot tittar på honom, tittar ner, pekar med fingret mot ölfläcken och utbrister ”Alkoholmissbruk!”

4 comments
  1. Linnéa said:

    JA, le. Le. Läste en gång att hjärnan med hjälp av kroppens muskelminne förknippar leendet med glädje. För man ler ju när man är glad. Men tydligen funkar det åt andra hållet också: le och du blir glad! Fantastisk hjärna vi har. Och skönt att höra att du börjar trivas i ditt eget sällskap igen. Det får du framstegspoäng för.

    • För varje steg framåt som man tar så händer det något och man åker flera steg bakåt. Kan det inte vara över nu..helt över detta hjärtesorg, ett avslutat kapitel liksom? :(

  2. Sandra said:

    Tack så himla mycket för ditt svar på min kommentar hos niotillfem! Känns så himla ensamt och bara fel just nu. Jag uppskattar det verkligen

    • Åh Sandra, kan inte säga något annat än kämpa på. Det där med hjärtesorg är hemskt och ännu värre när ens bästa kompis går bakom ryggen på en, det är som att förlora 2 människor samtidigt. Men titta på oss alla här, de flesta av oss har blivit drabbade på något sätt av hjärtesorg och vi kämpar på, lider och gråter tillsammans. Du är inte ensam, jag finns här för dig och jag tror att det är fler här som lyssnar och stöttar och kommer med bra råd. Om du behöver skriva av dig, skriva din historia så får du jättegärna maila mig på thesadbox@gmail.com, jag läser mer än gärna. Styrkekramar till dig! <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: