Trouble is her only friend and he’s back again

Söndagar. Jag hatar söndagar. Den här existentiella ångesten som drabbar en på söndagar, hur kan den alltid slå vid samma tidpunkt varje söndag? Den där känslan av att jag befinner mig i Köpenhamn, i Danmark, långt bort från Sverige och jag har ingenting i sverige, förutom mina föräldrar men ingenting annat. Mitt jobb, all jobb jag har lagt ner på labbet utan att få några resultat på sistonde. Frustrationen av att känna mig värdelös, Edward vill inte ha mig, det går åt helvete för mina experiment, jag har nästintill inga kompisar här, ingen som tycker om mig, varför skulle de göra det, jag är värdelös, värdelös på förhållanden, på mitt jobb, jag känner mig alkoholfet, ful, sladdrig..

Imorgon ska jag börja på danska för skandinavier och jag är nervös redan nu. Okej att jag är en socialprick i vanliga fall och kommer bra överens med folk omkring mig men bara det att det är något jag aldrig har gjort förr, att det är nytt, nytt folk, svenskar och norrmän får mig panikslagen. Folk kommer att dela sig två och två och jag kommer att hamna utanför. Eller? På jobbet är jag enda svensken, har en egenskap som sticker ut så att säga och gör mig annorlunda från danskarna och jag får mycket uppmärksamhet och syns och hörs mycket. Jag trivs med den rollen. Men nu när jag kommer att bli omringad av massa andra svenskor (svensk-killar andelen där stör mig inte lika mycket som tjejandelen av någon anledning) så är jag så rädd för att försvinna.

Istället för att tänka att det här blir något roligt och nej jag kommer inte att hamna ensam på lektionerna för jag är en social människa och det kan bli ett bra tillfälle att träffa lite nytt folk, de är alla nya där, jag har en spännande utbildning och jobbar på ett roligt företag, varför skulle inte de tycka att jag är intressant? Och att det kanske finns massa trevligt folk där, nya vänner, att man kan kanske ta en öl efter lektionerna..Sånt, massa trevligt som kan hända så oroar jag mig om det okända istället, om den där tröskeln i början man måste komma över för att börja socialisera med andra personer, den där lilla kicken man måste ge sig själv när man går in i klassrummet för första gången och väljer ett bord att sitta på och det där leendet man måste slå på fastän man är panikslagen på insidan.

Och nu kommer vintern och jag får panik igen, tänk om den här vintern blir som alla andra vintrar, mörk, seg, deprimerande, ensamt, i ett förhållande jag inte vill vara i? Ah just det, jag har brytit det mönstret, det förhållandet innan Edward, jag befinner mig i Köpenhamn nu, det kan inte bli exakt likadant i år, det måste bli annorlunda. Så nu får det bli måndag snart så att jag kan säga ”Jag hatar måndagar!”