I’ve been around

Söndagar och existentiell ångest. Jag vet inte om det har att göra med att den här staden är så öde och ännu värre när vädret är grått. Det har regnat hela morgonen och jag har inte gjort så mycket mer än provat min klänning till ett par jättehöga sandaler och klappat grannens hund. Jag åker tillbaka till Köpenhamn idag och är framme först halv tolv på kvällen. Skolorna börjar för de flesta imorgon och då är det officiellt höst. Höst. Hur den här sommaren har gått bland ansträngda andetag, ångest och tårar men även skrattanfall då och då. Det har varit en sorglig sommar, jag hade hoppats så mycket på att det skulle bli den bästa sommaren i mitt liv. Den kanske redan har varit, någonstans lång bort i minnet, när jag var tretton och ovetandes om vad som skulle hända längre fram i livet.

Så mycket har hänt, så mycket innan Edward, ett helt liv innan honom. Jag fanns då och jag finns nu. Jag har gått igenom lycka, sorg, tårar, bästa vänner och familj, simmat långt ut i medelhavet och fått panik över storväxta alger. Vandrat bergen i Abisko och sett norrsken. Bott i Luleå, Stockholm, Göteborg och nu Köpenhamn. Alltid på väg någonstans, alltid letandes efter något, någon, någonting att göra mig hel. Jag undrar vart livet tar mig härnäst? I mitt huvud befinner jag mig i Köpenhamn fram till slutet av maj nästa år. Mer kan jag inte blicka framåt. Men jag är så rädd, så rädd att hösten och vintern kommer och jag står själv. För första gången i mitt liv står jag helt själv, ingen att krama, ingen som pussar en i pannan och säger att det blir bra. Jag vet inte om det blir bra men något måste det bli och jag är så rädd för förändring, förnyelse. Jag vill ha något stabilt, något att hålla fast vid, något som binder mig till ett ställe.

Det gör så ont att veta att Edward inte kommer att finnas i mitt liv längre fram, det känns så tomt, som ett målat canvas där allting som var han helt plötsligt blir suddigt. Som när vatten förstör en målning och det blir utsmetat på vissa ställen, det blir aldrig densamma igen.

Jag tänker ofta på känslan jag fick när en äldre kvinna på företaget tog tag i min hand på festivalen och såg mig i ögonen, rakt in i själen, ”You know Nat, have you ever had that feeling ‘I’ve been around?'”. Det glittrade i hennes ögon och jag kunde se ett helt liv av att folk kommer och går, nya ställen, konst, musik, nya möten med människor och livet, livet tar inte slut, livet är därute och det händer alltid någonting. Du måste leva, du måste leva.

7 comments
  1. Linnéa said:

    ”and there will come a time, you’ll se
    with no more tears, and love will not break your heart
    but dismiss your fears, get over your hill and see
    what you find there, with grace in your heart
    and flowers in your hair”

    (http://open.spotify.com/track/0lJqRf7R9M0tUAyP9CHLUJ)

    <3

    • Linnéa said:

      *see (ska det ju såklart vara, haha)

    • Jag kan ha lyssnat på den här låten en miljon gånger sedan igår and I’ll continue idag, tills jag kan texten utantill. Men så fint <3
      Tack

    • åh fina, jag har tänkt på dig väldigt mycket. jag hoppas att allting är bra eller någorlunda bra..eller något. Vill bara säga att jag tänker på dig.
      Läste michaelas text, det är så svårt att ta till sig sånt när någon annan säger det, man tror att hon minsann inte har känt samma hjärtesorg som jag. Vilket är idiotiskt egentligen, men jag hoppas att det är så, att hjärtesorg läker, att det blir bra en dag, att någon annan kan ta hans plats och fylla ut hans skor..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: