En till höst, en till vinter

(före Edwards tid)

Lördagmorgon. Jag vaknade av en hostattack  hos mina föräldrar någongång tidig morgon. Det är grått och kyligt ute, de sista spåren av sommaren har städats bort av höstens vindar. Sverige, hösten och ensamheten. Exakt vid den här tidpunkten för ett år sedan hade jag precis kommit hem från semestern med min dåvarande pojkvän, den sista semestern som var bra. Men som efter varje år vi hade varit utomlands så kunde det gå dagar där jag var deprimerad, kände mig på fel plats och tid. Kände mig gammal och trött i själen. Vi bodde ihop, hade gjort så i flera år och jag kunde irritera mig på honom för att han kom hem från jobbet, för att han luktade rök, för att han hoppade att duscha någon dag i veckan. För att han la sig bredvid mig och ville röra min kropp. För att jag gick med på att ligga med honom för att det ska man göra i ett förhållande.

Jag gjorde det som skulle göras och det roligaste på en veckodag var fredagar för då skulle vi äta tacos och kolla på Vampire diaries och han skulle klia min rygg och leka med mitt hår medan jag bara låg i soffan över en oversize kudde från Lagerhaus. En höst och en vinter till och snart kommer våren, på våren blir det soligt och fint och då blir jag gladare. Lyssnade på ”It will all get better in spring”, en låt från tidigare Eurovision år och hoppades på våren.

Vi kunde sitta på ett café jag och mina närmaste vänner och jag kunde höra mig själv hur jag sa då och då ”jag orkar inte mer”.
”Men gör slut då”
”Men hur, hur?” Hur kan man göra slut med en person man har varit ihop i fem år med? Hur kan man ens tänka sig tanken att den här människan som har sett mig nästan varje dag i fem års tid, som har plockat upp mig från golvet när jag har svimmat och slagit mig i huvudet, som har suttit med i oändliga timmar på Sahlgrenskaakuten när mitt hjärta ville lägga av eller på Gamlestadsakuten när jag fick mitt första magsår? Den här människan som har älskat mig villkorslöst i flera år och bara funnits där för mig och stöttat och sagt att det blir bättre när jag gick in i depressionsperioder, den här människan som plåstrade om mina sår efter jag hade fått stygn för att jag inte klarade av att ens titta på stygnen.

Den här människan som har träffat min familj, lekt med mina små kusiner och lillasyster, träffat min mormor och morfar som tyckte om honom. Den här människan som hade tålamod nog att sitta bredvid och finnas där under mina fem år på Chalmers, när jag i princip bodde på skolområdet och pluggade kvällar och helger. Det fanns aldrig tid till honom, skolan var mitt prio ett. Men han fanns där, han fanns alltid där.
”Jag klarar inte av att göra slut, jag gör inte det”. Hösten kom och gick, en ny vinter var på ingång. Mitt sista år på Chalmers. Jag började dricka mer och mer, kunde komma hem helt packad på en torsdag. Först var det bara torsdagar, sedan var det afterschool måndagar och afterschool onsdagar. Spontanöl på labbet som blev till fem och spårvagnarna slutade gå och jag tog en öl till..

Jag letade efter något, en väg ut från det, men hur, hur? Jag kunde inte förstå mig själv, jag kunde inte förstå hur jag inte ville att han skulle röra mig, hur jag flydde varje helg någonstans, hos mina föräldrar, hos min morbror. Han åkte iväg till Norrland för att hälsa på sina föräldrar och jag var lättad att jag var ensam en helg vecka. Och snart är det kväll och då ska vi höras på telefon, ååh jag orkar inte prata.

Det var infekterat. Allting var infekterat. Och jag mådde så dåligt för jag visste vart allting var på väg och jag ville inte ens stoppa saker och ting längre. Låt det gå mot ett slut, jag orkar inte ljuga för mig själv, jag orkar inte förlora en bit av min själ varje gång han söker närhet. Jag kan inte ge honom det.

Jag kunde sitta och tänka på olika scenarion i mitt huvud, nudda på tanken ”att göra slut”. Det var en vidrig tanke, en tanke jag inte kunde förmå mig själv att se hända i verkligheten.
”Vi behöver prata, du vet att vi behöver prata någon gång” kunde han säga till mig. Nej inte nu, jag orkar inte nu. Så jag gjorde det jag bäst kunde göra, gick och la mig bredvid honom och kysste honom och han gick med på det, det var allt han ville, han kunde ignorera att det här bara var ett försök från min sida att skjuta upp snacket ännu mer. Han hoppades att vi skulle prata och försöka fixa grejer, jag visste att när den dagen kommer så kommer allting att ta slut. Jag orkar inte mer. Men jag orkar lite till just nu.

Och vi kollade på tv efteråt och låtsades som ingenting, en till höst, en till vinter.

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: