Take care

Edward åkte hem redan på lördagen. Han gick fram och tillbaka runt vår campingplats som för att få en ensam stund med mig. För att snacka lite vett i mig. Det självdestruktiva exet som super, knarkar och ligger helt hopplös bland träd. Men det var folk omkring och vi kunde inte prata ostört. Jag tittade mot honom från mina raybans och slet inte blicken för en sekund. Han tittade på mig, tittade bort, såg bekymrad ut. Jag hade mitt misärmin på, när jag tittar helt tomt framför mig, orörlig. Han kunde se att jag inte brydde mig det minsta om jag låg mot ett träd eller söp mig blind eller medvetslös. Jag tänkte hela tiden ”jaha ska du hem ikväll och träffa henne, få dig ett ligg, ligga i soffan och kolla på tv medan hon kliar dig i ryggen som jag gör?”

Jag såg honom ta ett djupt andetag som om han var på väg att säga något. Ollie och Jens kom emot mig med öppna armar för att kramas hej då. Det dödade stunden där och då, han bet ihop och blev kall igen.

”Take care okay?”
”Mhmm..” och fortfarande samma obrydda min. Visst åk du hem till dig, till henne, eller gå ut och träffa henne där ute. Gör du det, låt mina självdestruktiva tankar för mig själv. Jag undrar hur du hade mått om du fick höra att jag inte fanns på den här jorden längre, jag undrar om du hade klandrat dig själv att du inte räddade mig?

Jag såg honom gå iväg med grejerna långt bort ifrån campingplatsen och släppte inte blicken från hans blårutiga skjorta tills jag inte kunde se honom längre. Sen var det bara tomhet kvar och jag skrek ut igen ”Ahh the suffering!”

6 comments
  1. Linnéa S said:

    Usch, lider med dig. Förstår ju att det är jobbigt för honom också, men jag tycker det är så himla knepigt med människor som vägrar visa att de känner någonting och istället blir sådär likgiltiga och låtsas som att det man haft inte betyder någonting. Egentligen tror jag att de tänker att de skonar en, fast liksom, det gör de ju inte, jag tycker likgiltigheten är det som gör ondast.

    • Jag kan bli så frustrerad på sånt, men säg då himla människa vad du känner för mig, det skulle inte förändra någonting men istället så får man the silent treatment. Sist när vi var på den där puben lyckades han få ut “if you met someone else it would suck but I would be happy for you, happy that you found what you were looking for. But it would suck”
      Jag bad honom dra åt helvete igår för att jag blev så förbannad på ett sms han skickade (but that’s another story)

      • Linnéa S said:

        Känner exakt likadant, blir helt galen av den där likgiltigheten. Ju mer likgiltigt han beter sig, desto mer desperat blir jag att liksom försöka provocera fram åtminstone någon slags reaktion, vilket blir en ond cirkel (antar att det kanske är lite så för dig också?). Grejen är att man nog måste acceptera att människor är olika bra på att kommunicera sina känslor och på samspel, men däremot så är det också så att man som vuxen människa måste ta ansvar över sina känslor och har en skyldighet att försöka kommunicera i en relation. Är man mogen nog att ha en sexuell relation/kärleksrelation/vänskapsrelation/whatever så är man också mogen nog att hantera konsekvenserna (obs, menar alltså att jag tycker att HAN har ett ansvar att kommunicera med dig, inte att du ”måste ta ansvar för dina känslor” pga tycker att du gör det, insåg att texten kunde feltolkas) Nu blev det lite långt, men är också så förbannat less på emotionellt inkapabla män och deras beteende.

      • Jag har på sistonde bara provocerat honom för att jag själv har varit on the edge när det gäller honom. Det är väl förmodligen därför det har kommit till den här punkten att han knappt kan ha mig omkring utan får panik och rymmer iväg. Men jag är så trött på att man investerar känslor och tid och ork och drömmar på att få det att fungera och han kan en dag bara tacka för sig och hej då.
        Emotionellt handikappade män är inte men, utan 14-åriga pojkar.

  2. Linnéa said:

    Åh. Fy. Vill bara lösa det. Eller göra allting mindre komplicerat. Jag tror det är bra att han mer förstår hur dåligt du mår. Men kanske vet han inte hur han ska hantera det? Kan det vara därför han är så likgiltig? Åh. Fy. Vill bara lösa det.

    • Nej han har sagt det förut också att han inte riktigt vet hur han ska hantera mitt dåligt mående, säg när jag får panik-attacker. ”But you don’t need to do anything, you only need to be there, show that you care and it will pass”. Men han är skadat, känslomässigt skadad och det kommer att ta lång tid tills han kommer in touch with his feelings. Vi har helt olika timing just nu, vi går om varandra. Så jag förstår att det inte kommer att hända men att det ska göra så ont att släppa honom. Såhär ont gjorde det inte ens i längre förhållanden jag haft förut :(

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: