So just move to Singapore, just do it

Idag på kontoret.

”It seems that I might be able to rent my apartment for more than eight thousand a month”
”I thought that was your upper limit?”
”I thought that there were rules for that too but apparently not, these people at Skandia say that I could rent it out for ten thousand”
”That’s good. Is it in case you move to Singapore?” Försök inte att låta bräcklig i rösten, håll dig samman. ”Is that settled now?”
”Not yet..” puh! ”..but I need to know that stuff in advance before I take any decisions”
”Ah, yeah of course..”
Folk slutade för dagen en och en. Gick förbi ute i korridoren och sa hej då. Det var bara jag och han kvar på vårt kontor.
”So are you leaving now?”
”Yes but I have a feeling that I might have forgotten something” och jag letade frenetiskt överallt på mitt skrivbord. Öppnade alla förvaringslådor, lyfte på papper. Jag hade en timme på mig för att ta mig till centralstationen så det var gott om tid. Men han var där och varje extra minut med honom betyder mycket. Det är allt jag får numera, någon minut här och där av hans uppmärksamhet.

När de frågar mig varför jag inte byter kontor så säger jag att jag trivs där jag sitter. För hur kan jag gå och sätta mig någon annanstans när han sitter där snett bakom mig. När jag får se honom varje gång jag kommer in till kontoret från labbet. Och de gångerna när han inte sitter vid sitt skrivbord så håller jag utkik efter hans röst eller doft eller vadsomhelst för att lokalisera vart han är i korridoren. Jag har ett beroende och det är han. Han ockuperar hela min värld och ingenting annat spelar någon roll. Även om jag får plågas varje gång jag ser honom så skulle jag inte vilja sluta se honom, sluta vara omkring honom. Han är det lilla spännande som håller mig vid liv. Den sista gnistan som fortfarande brinner. Allting annat är dött, oviktigt. Han är livsviktig.

”So what are you doing in Sweden this weekend?”
”Don’t really know yet”..säg att du ska hänga med folk, få han att känna lite ångest..”maybe go out, depends on where I decide to go”
”Are your parents back now from their vacation?”
”Yes they are back now but I might stop by my uncle’s place and if I do that I might go out
with them tonight and then go to my parents’ tomorrow”
”Sounds like fun” hans standardsvar när han inte vill höra om någonting.
”What are your plans?”
”I have a man-date with my friend Christoffer” Har inte den där kompisjäveln en flickvän, vadfan går de ut varje helg för?!
”Ahh..” och det hördes på min ton att jag skulle plågas av ångest igen. Igen. En till helg av att han går ut och jag ligger sömnlös hemma. Jag kan inte ens bedöva mig med alkohol nu när jag är hos mina föräldrar. De får inte se mig i ett sådant hopplöst tillstånd. De får gärna tro att jag har det bra och är lite ledsen. De behöver inte veta att jag går i självdestruktiva tankar och äts upp av ångest varje dag, varje minut av mitt liv.

Jag samlade min väska, drog ut på det hela så länge som möjligt, berättade en rolig historia, låste och öppnade fickorna på väskan en hundra gånger sådär.

”Well I’m gonna go now.. have a nice week-end. Hope you get syphilis or something!” Log mot honom i ett ”jag är så cool och rolig som skämtar om att du ska gå ut och ligga med nån annan” leende och gick mot dörren i trapphuset. Vände mig om innan jag öppnade dörren och såg honom gå i korridoren åt motsatt håll.

Han vände sig inte om för att leta efter mig..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: