Never let me go, never let me go..

Jag vaknade på bra humör idag. Det här blir en lite mindre hemsk dag. Jag kanske trots allt inte dör lite av ångest inuti som det står i min to do-lista. Jag tog mig igenom dagen med ett leende och full av skratt. Och jag retades med Edward om små och stora saker. Han retades tillbaka. Som vi alltid gjort. Och jag skrattade högst av alla vid lunchbordet, han stannade kvar tills jag hade ätit färdigt. Jag skrattade och skojade om snyggingen på andra våningen. Snyggingen log mot mig och väntade kvar länge vid lunchen. Och Edward såg lite småirriterad ut varje gång jag pratade om andra killar.

Jag tänkte att det är såhär det ska vara, jag ska vara den som bestämmer om mina egna känslor, om vem jag vill träffa och han får bli sur om han vill eller säga upp kontakten med mig om han så vill, det gör mig inget. Jag står helt ensam här men folk söker min uppmärksamhet, folk pratar med mig, retas över lunchbordet. Folk tycker om mig. Förr eller senare så kommer det att komma en annan Edward eller en Chris eller en Henrik. Jag hade velat ha den här Edward men jag får acceptera att det inte kommer att bli så även om jag dör lite varje gång jag ser honom, även om jag hade velat vrida tillbaka klockan till innan allting var sönder. Även om jag allra helst vill att det ska bli jag och honom, att vi ska flytta till Singapore, L.A, New York, varsomhelst, och bli skrynkliga ihop nånstans i Thailand.

Men nu sitter jag och stirrar på en stor datorskärm. Kan inte röra mig, kan inte titta på honom, kan inte få något vettigt gjort. Jag omfamnas av sorg och längtan och en känsla av ensamhet. Det kommer inte att bli jag och han. Det kommer inte att bli vi. Jag kommer aldrig att få allt detdär jag har drömt om att få ihop med honom. Jag kommer aldrig mer att kyssa de där fina runda läpparna eller att klia honom i ryggen eller att kittla sönder honom tills han bara lägger sig och ger upp. Tills han inte orkar något mer och ber mig att sluta. Sen när jag slutar så attackerar han mig tills jag får överhanden igen. ”You freakishly strong little person!”

Det kommer inte att bli jag och han. Det kommer inte att bli vi aldrig någonsin..

1 comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: