Det du inte ser


Jag har gått omkring och mått förvånansvärt bra de här dagarna. Eller bra och bra, jag har inte dragits med konstant 24 timmars ångest. Jag har överlevt, jag har inte gråtit på flera dagar, jag har accepterat det som hänt.

Jag har även hunnit tänka att nu när man har hunnit samla på sig en del hjärtesorg under åren så klarar man sig bättre. Man kommer över personer oftare. Jag blir inte ett vrak och slutar fungera i all evighet. Jag har väl kunnat jobba lite sådär..

Men nu hände det igen, jag ligger här på golvet och stirrar upp. Dras ner av en gravitationskraft som jag inte kan motstå. Känner hur ett hål grävs under mig och jag sjunker djupare. Ensamheten. Jag är så ensam, så ensam.

Alla månader jag hade sett framemot av att fylla dagarna med honom. Jag hade planer, jag skulle inte vara själv på helgerna i sällskap av mina egna tankar. Vi skulle gå på bio, tända värmeljus när hösten kommer, ligga i soffan och kolla på tv, ta en kaffe på kafeet runt hörnet. Vi skulle flytta ihop, åka till Thailand igen. Åka till Singapore och dricka iskall frappuccino på Starbucks. Vi skulle starta en gemensam blogg och skriva om knäppa saker. Vi skulle komma på ännu fler dåliga skämt. Vi skulle hälsa på hans föräldrar ute på landet. Vi skulle bli gamla och skrynkliga ihop.

Allt det vi inte fick, det är det som gör ont.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: