Jag faller

En liten stund av ångest. En liten stund av ensamhet. Himlen har blivit alldeles svartgrå och jag sitter här på kontoret och spelar lite Debussy.

Jag vet inte varför det känns som att jag alltid kommer att vara ensam. Som att den här hösten i min själ aldrig kommer att ersättas med vår igen.

Han var mitt allt. Han är mitt allt. Att tänka på honom ockuperar mer än större delen av mina dagar. När jag jobbar med någonting så tänker jag på honom. När jag pratar med folk så dränks deras röst av bilder och minnen på honom som passerar förbi näthinnan. Jag tänker på hans vackra ansikte mellan mina händer när jag kysser honom. På hans sneda leende när han har på sig den blåa skjortan för att han vet vad den gör mot mig. På hur han tittar med förakt mot andra som kollar åt mitt håll för att han är rädd att någon kommer att ta mig ifrån honom.

”I don’t like how he looks at me”
”How?”
”He looks at me like I don’t deserve you”
”You don’t..”

Och jag log mot honom och tryckte han mot en vägg och där kysstes vi, i en gård av blommor, i den fuktiga Köpenhamnsnatten, berusade av kvällens alkohol.

1 comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: