Office bromance

”You’re alive!” ropade Klint när jag kom in på kontoret idag, solbränd över armarna och en röd näsa som inte går att täcka ens med foundation.
”Yeah, barely” svarade jag lättsamt och märkte att både Klint och Sølver tittade på mig med en lurig blick, någonting hade de planerat. ”Whatup?”
”You know that you didn’t have a day off yesterday, don’t you?” sa Sølver helt casual som han brukar göra när han ska leverera en punch-line.
”What?” frågade jag tillbaka, helt casual jag med. Jag vet hur man spelar mot de två.
”Yeah, we were waiting and waiting for you to show up yesterday” sa Klint och log från sin plats. Klint är en sådan snäll och go människa som utstrålar värme och stabilitet, man kan inte låta bli att tycka om honom.
”You know…” sa jag och förflyttade mig i rummet mot mitt skrivbord. Spänningspaus där både Sølver och Klint väntade på att jag skulle säga något. ”..important people..” sa jag med pondus i rösten och vände mig om för att se de båda i ögonen.  ”important people come and go as they wish” sa jag helt nonchalant medan jag la väskan på byrån och nycklarna på bordet. Det uppstod en liten tystnad innan båda började skratta samtidigt och jag kunde inte hålla seriös min längre och stod vid mitt skrivbord och flinade. Det är väldigt gulligt hur det har uppstått någon typ av bromance här i vårt kontor mellan oss tre och de två som gängar upp sig mot mig då och då.

”Have we missed anything epic around here?” frågade jag Klint som eftersom jag och Sølver har varit borta på festival.
”We’ve got a new business developer” sa Klint med ett leende.
”Ah that guy, I saw him on the way in” sa jag, ”aaand?”
”And he seems nice..fun” svarade Klint som uppfattade mina funderingar över nya personer i företaget.
”That’s good”
”So how was the festival?” frågade Klint och bytte samtalsämne.
”It was really good..but I was so tired yesterday that I couldn’t sleep”
”Yeah I woke up at five this morning” sa Sølver, ”that was just weird sleep”.
”At some point I was sitting on the ground with my yellow rain coat on and big dr.Martens rubber boots and people kept on approaching me asking if I was okay. I must have looked like I lost my parents” sa jag och Klint och Sølver skrattade igen. De brukar alltid retas över min storlek.
”You look like one of those kids that walk around collecting bottles in festivals” sa Klint skrattandes när jag visade honom bilden. Han verkar ha saknat oss.

Festival trash

Festival dag 3. Det regnar och jag känner mig smutsig hela tiden. Sover i husvagn och börjar dagen med en morgonvin. Men sen där står man på en Nick Cave konsert i leopardtights och gul regnjacka och fejkar tourettes tillsammans med Caro..inser att jag aldrig kommer att växa upp. Inte denna sommaren heller.

Till Northside

Hej fredag. Klockan ringde vid fyra tiden på morgonen och jag hoppade ut från sängen och började gå omkring i mitt rum för att packa det sista. Vi ska på festival i Århus och tåget går 05.37 från Nørreport. Jag och Allan åker tillsammans från Köpenhamn och Caro och Sølver möter oss där. Det började med att jag missade bussen medan jag sprang som en packåsna till hållplatsen. Tog en taxi som väntade där som på beställning och var framme 10 minuter före avtalat tid. Väntar på Allan som har biljetterna, ingen Allan. Svarar på telefonen gör han inte heller och där står jag i gul regnjacka och folk är på väg hem från krogen och vem vill inte prata med en tjej i gul regnjacka? Nån lägger en arm runt mig, någon frågar om jag ska till roskilde i år, någon ler och jag ler tillbaka och under tiden missar man tåget för det finns ingen Allan där. Så jag tog tag i saken och köpte en biljett på nästa tåg och här sitter jag på väg till Århus och kan sova hela vägen med Kent i hörlurarna. Vad gör ni idag? Edward awkwardass åker tillbaka till Singapore idag och jag tänker dansa till det i mina dr. martens gummistövlar!

In good company

Det blev lunch igen och jag och Ingrid var först i kön. Fågeln var försenad igår så när han kom ut till träbänkarna utanför var vårt helt fylld med folk och han fick sätta sig på bordet längre bort. Jag vände mig om och viftade mot honom, han log och jag fick så dåligt samvete över att han satt själv.
”I guess we’ll have to do the talking this way” ropade jag från mitt bord och han skrattade sitt härliga skratt. En glad fågel gör mig också glad. ”Do you have any news by the way?” Jag syftade på game of thrones.
”I’ve got some” sa birdie helt casual och väntade på min reaktion, ”there’s some new characters”.
”Okay I’m coming over there” sa jag och plockade upp min tallrik och glas från bordet och satte mig mittemot Birdie. Silvia kom också och Ollie efteråt och efter ett tag var bordet fyllt med folk.
”So, talk..” sa jag till honom medan jag satte mig ner.
”Well there’s new people being mentioned in the books but I haven’t had a chance to read that many pages”
”Completely new people or is it people that have been mentioned before?”
”No it is all new, haven’t heard about them before”
”I guess it is about time now that they are killing every character” sa jag lite hopplöst och birdie höll med. ”Nothing else?”
”Nope”
”So I came over here for nothing?” sa jag för att retas.
”Not for nothing, the company is much better over here” sa Birdie och log sitt birdiesmile där mungiporna sträcktes uppåt i stil med Legolas. Himla fågel, jag måste väl ändå hålla med att där han är, där skiner solen.
”True true” sa jag helt casual och tog en bit rotselleri på tallriken. Det smakade märkligt och det syntes på mitt ansiktuttryck att jag inte tyckte om det.
”The food is completely weird today, even the salads taste bad” sa Birdie som inte missade min reaktion på maten.
”I think I’ll just stick to the cake, it looks good today” sa jag och slutade peta i maten och la den åt sidan.
”Are you going to the Northside festival?” frågade Birdie för att hålla igång konversationen.
”Yeah but I just found out that it is going to rain all saturday so I need to go and buy that yellow rain coat that I saw the other day”.
”Yellow?”. Birdie såg förvånad ut.
”Yeah it is a fun color, why not” svarade jag lättsamt.
”You could buy one of those a bit thicker ones, like the fishermen and wear it as a coat”. Birdie verkade gå med på alla konversationer idag, bara vi pratade om någonting. Och han ser väldigt söt ut, solbränd och i sportiga kläder och jag är så glad nu när vi verkar vara vänner igen.

The rescue operation

”Nat, have you seen that retarded birds picture?” frågade Edward mig när han kom hastigt in på kontoret häromdagen.
”What retarded birds?” frågade jag förvirrad.
”You know, retards: we all know one” sa Edward.
”Hah that one” sa jag och höjde på ögonbrynen. Vet inte om det var den perfekta timingen att påminna honom om att det var jag som skickade den till honom på mms förra året i maj. ”What about that one?” frågade jag intresserad och spelade med. Suckade litegrann på insidan men han var så exalterad att jag inte ville förstöra det för honom.
”Well there’s one fish in the aquarium that is retarted now, retarded fish!” sa han alldeles nöjd över sin punch line.
”What do you mean retarded fish, what has the poor thing done?”
”He’s got stuck with his head between two rocks, you have to see this!” sa han och nästan studsade av spänning över sin upptäckt. Ibland är Edward som ett litet barn. Jag reste mig upp och följde honom mot akvariet, så märkligt det kändes de få metrarna som vi gick jämte varandra. Det är tillräckligt långt för att hinna smalltalka på vägen men vi gick bara i det tysta.
Stackars orangea fisk stod där nedgrävd i ett hål i sanden mellan två stenar och blinkade bara med ögonen och såg ut att kippa efter andan.

”Oh jeez, he doesn’t seem well. We need to get him out of there” sa jag orolig över fisken. De har blivit lite av husdjur då jag ofta går forbi akvariet och leker med fiskarna.
”He probably is just retarted, he’s been there for days now” sa Edward som skrattade åt fisken. Jag började må dåligt i magen, hur kan han inte oroa sig för det stackars lilla livet.
”Okay, this requires some advanced tools” sa jag och öppnade skåpet under akvariet för att hitta något verktyg för att gräva ut fisken.
”You are going to get him ouf of there?” frågade Edward förvånad. En av killarna från företaget jämte oss kom förbi akvariet och såg förvirrad ut över vad jag sysslade med.
”Of course, we cannot leave him in there!” svarade jag till Edward medan jag fortsatte att gräva under akvariet.
”What’s going on?” frågade han och tittade mot akvariet i hopp om att få se någonting.
”Well that little dude over there is stuck with his head between two stones, we need to get him out” sa jag hastigt och plockade ut en pinne som jag gav till honom. Edward hamnade lite i bakgrunden och verkade observera det hela, hur jag och den killen som jag inte alls vet vad han heter men jag vet att han ska gifta sig i september, hur jag och han kunde socialisera och samarbeta helt utan ansträngning. Jag lyfte upp locket till akvariet medan killen stack in sina händer i vattnet och petade med pinnen mot sanden. Fisken simmade ut helt traumatiserad och jag ropade högt av glädje, ”yayyy!”.
”He looks a bit skinny” sa killen som inte ville göra narr av det hela när han förstod hur viktigt detta var för mig.
”You are a life saver!” sa jag halvt allvarligt och halvt på skoj för att lätta på stämningen. Killen log mot mig lite blygt som han alltid gör och fortsatte iväg längs med korridoren med blöta händer. Jag gick tillbaka till kontoret och lämnade Edward där som verkade bara vara awkward på grund av den andra killens presens. Det gick rykten förra året om att den där killen flörtade med mig och det måste ha sett roligt ut för Edward att jag och han är bekanta med varandra nu och att han räddar en fisk bara för att göra mig glad.
Jag gick eventuellt tillbaka till akvariet bara för att se att en fyra-fem stycken hade samlats där och Edward som pekade mot fisken och skrattade.
”Nat, he is just retarded. He is back in the hole now” sa han nöjd över att min räddningsaktion hade varit i onödan.
”Well then he’s just suicidal. Poor thing digged a hole and put himself there to die and I went and disturbed him” sa jag skrattandes och skakade på huvudet.
”I bet he made a bet with the other fish over how many people he could gather in front of the aquarium” sa Jens pekandes mot fisken, ”I bet they are all laughing at us right now”. Vi började alla att skratta i kör och spred ut oss längs med korridoren. Det var gårdagens goda gärning.

Games of Nat and Birdie

Det blev lunchtid och jag reste mig upp från sätet, promenerade iväg ett kontor bort där Ingrid satt alldeles ensam nu när professorn är på besök i Korea. Hon lämnade allting hon sysslade med vid datorn när hon fick syn på mig, plockade upp sina egna nycklar och följde efter mig ut i trapphuset. Vi var först vid buffen och småpratade på svenska och norska, jag vet inte vad det är med mig men ibland byter jag helt dialekt och omvandlas till smålänning.
”Nat, ah vad det er dejligt at høre dig tale svensk!” sa Mikkel som hade radat upp sig på andra sidan av buffén.
”Nå..tack. Det er nemmere at tale svensk når man taler med folk fra Norge” svarade jag på hackigt svensk-danska.
Vi gick ut till träbänkarna utanför och jag och Ingrid satte oss på varsin sida. Bordet började fyllas upp med folk som kom ut en efter en och jag såg Birdie som skyndade sig och satte sig bredvid mig där det fanns minst plats. Glädjen i att Birdie vill alltid sitta bredvid mig, vi är liksom joined to the hip.

”So I can confirm the rumours from last time” sa han och jag förstod genast att det handlade om Game of Thrones, det vi pratar om varje dag på lunchen. Ha läser böckerna och jag kollar på serien och nu har han läst mer än vad jag har sett så vi måste koordinera oss så man inte förstör för den andre.
”What rumous..Catelyn?” frågade jag kort, vi förstår båda två vad det handlar om.
”Mmmm..it is true” svarade han alldeles nöjd.
”And what else?” frågade jag entusiastiskt och insåg att jag hade helt vänt min kropp mot birdie för när han finns omkring finns det ingen annan.
”You really wanna know?” frågade han med sin lenaste röst.
”Yeees..otherwise if you don’t tell me I’ll google spoilers myself” svarade jag helt betagen.
”Okay then..” sa han och började berätta om allting han hade läst i böckerna. Jag lyssnade och nickade och kom med kommentarer här och var. Egentligen så tror jag inte att det är historien jag vill höra om, det är för att birdie blir så glad över att få berätta om det han läst i böckerna för mig. Och han blir som ett litet barn som skyndar sig för att säga allting utan stopp och för att han lägger in spänningspauser här och var och väntar på min reaktion. Det finns inget bättre i världen än att se Birdie glad och jag försvinner i en annan värld av harmoniska vibbar där bara jag och Birdie är en del av.

”And you know who is at the wall? Stannis!!” sa Birdie och hämtade andan.
”Stannis Baratheon is at the wall, jeez war is about to break loose” sa jag imponerad och vi stirrade på varandra båda två med stora ögon i några sekunder av medhållande.
”What are you two people talking about?” frågade Chi, en kinesisk tjej som började hos oss för tre månader sen.
”Game of Thrones” svarade vi samtidigt och väntade på något slags igenkännande från henne.
”Is that supposed to be some kind of game?”
”It is a series” svarade jag, ”a really good one”.
”And books” la Birdie till, ”Nat is watching the series and I am reading the books and now I’ve just read past her”. Vi återgick till vårt prat om game of thrones och plockade upp konversationen vid Stannis, för att sedan börja prata om Daenerys Targaryen, för att det är så himla mycket girl power om henne.
”What are you talking about, I am not following anything” gnällde Chi igen på mig och Birdie. De andra har lärt sig att stänga av pratet sedan första gången vi började diskutera det hela, oftast med ett ”there they go again those two”.
”Game of thrones” svarade vi båda två och fortsatte på vår konversation.
”And they totally ignore my questions..” sa Chi till tjejen som satt bredvid henne och jag och Birdie tittade förvirrade på varandra.
”But we’ve just told you what it is!” sa Birdie och det lät så fint att höra honom använda ordet we, så fint att jag ville inte ens erkänna det för mig själv.

I fell into some kind of sorry state

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Känner mig som instängd i en bubbla i mitt huvud där tusen tankar svichar förbi, tankar om honom, tankar om henne, om arbetet, om framtiden. Kan knappt hålla tankarna i styr och ofta försvinner jag in i en annan värld där allting är suddigt och rösterna omkring dämpas av den här plastbubblan. Ah jag var rätt så stabil innan han kom på besök dessa tre veckor. Han måste bara åka tillbaka till Singapore och hon till Jylland, regnet måste skölja bort de sista spåren av henne på min stad. För bara tanken, den vidriga tanken att han har tagit med henne på den där bakgården i nyhavn där vi satt och åt brunch för ett år sen där han väntade med spänning på min reaktion när jag smakade på chokladmoussen. Jag blir överlycklig av god mat, så lycklig att jag inte kan sluta le när något smakar helt fantastiskt. Det var hans favoritgrej med mig, att det krävdes så litet för att få mig alldeles sprallig och att han kunde försäkra sig att han inte gjorde mig ledsen. Pressen på att alltid behöva vara glad, för honom, för det fanns så mycket sorg bakom hans kristallblåa ögon.

Jag vet inte hur man slutar bry sig om någon, hur man helt slutar tänka på honom, om det någonsin slutar göra ont inuti. Jag är helt medveten om att jag inte vill ha honom, att man inte kan förlita sig på den där människan, att min framtid är utan honom. Men någonstans, djupt inuti, i en mörk hörna fattas det något. En sorg för det som var och det som vi aldrig kommer att få. Och tanken på att det snart har gått ett år och jag har verkligen inte kunnat gå vidare. Jag står still.