lost

”I’m having a rough time..mentally” skrev jag till Mats sent på kvällen. Jag satt framför mina två datorer och skrev på något väldigt nördigt om fysik och spelade klassisk musik på den andra. Kollade sporadiskt på Facebook och såg hans namn online och ändå knappt ett ljud. Man kan känna det i luften när slutet närmar sig, det är som en stor massa av tung luft som tynger ner ens axlar, som en vägg som ställer sig framför en och håller en tillbaka, gör nästa steg framåt så mycket svårare. Byt riktning, gå åt ett annat håll och ändå så är man fast bland fyra osynliga väggar, orörlig i all ens ångest, andas in, andas ut.

Jag loggade ur chatten och såg alla namn ersättas av ett tomt vitt fält. Så skönt för en stund trots att det gör ont. Det okända som är på väg åt mitt håll gör ont. Klarade inte av att höra ord formas till musik, de går inte djupare än själva tonerna, melodin som skär genom hud och kött, som sprids ut genom mina ådror och nerver. Så vill jag ha det, bara musik, fioler som lägger sig som stöd under mina lungor och jag andas in och andas ut. Det gör ont för varje andetag.
Jag satt på en stol i vardagsrummet, omringad av tomma uttrymmen och luft, fast i min egen fängelse som han har skapat, i limbo tills väggarna går sönder när orden har uttalats. ”Jag vill inte vara med dig”. Så många gånger förr har jag hört de orden, så många gånger att jag har blivit oförmögen att höra om någon säger ”Jag vill vara med dig”.
Pavane Op.50 av Gabriel Faure spelades om och om igen och jag satt där orörlig med endast en lampa tänd ovanpå mitt huvud, allting annat var i mörker. Tittade mig omkring, såhär kommer det alltid att vara. Smärta är inte till för andra att beskåda, det är för mig att känna. Jag reste mig upp och släckte lampan. Omfamnades av mörkret och musiken, fiolerna, det gör inget, jag har varit här förr, jag är inte rädd. Jag satte mig igen på samma stol, tittade mot tomheten orörlig och förlamad, kände några tårar vandra längs med kinderna. Vägen jag har vandrat tog mig hit och jag har tappat all riktning nu, kan inte navigera i världen, kan inte röra mig åt något håll. Jag väntar på något, något i horisonten, snart når det mig.

fire

 

Jag tänker på det ibland, hur han inte kan såra mig hur mycket som helst för jag har redan haft min undergång. Han heter Edward och bor i Singapore. Ibland så vill jag gärna plåga mig själv och gå igenom hans facebook, se att han är ihop med en annan och ibland går jag genom hennes bilder också. Jämför mig själv, mitt hår, mitt ansikte med hennes. Sådant som man absolut inte får göra, ett förbud som svider så skönt på ett självdestruktivt sätt från minnet av tider som inte finns längre. Jag väntar på att de ska göra slut så att jag kan säga en nöjd ”HA!” i min bitterhet, jag visste att du inte klarar av att hålla ett förhållande vid liv. Den skadeglädjen kanske aldrig händer, men jag hoppas.

Och jag tänker på honom med det lockiga håret, på hur jag går med på grejer för hans skull trots att jag är medveten om att det finns en rosa elefant i rummet, att det inte finns någon väg ut där vi båda går hand i hand.

Hur djupt in kan jag gå innan ljuset blir svagare och jag omfamnas av mörkrets sammet, hur länge tills jag trivs med att ha svårt att andas i en genomgående smärta igen? Jag klarar av två dagar av rosaskimrande moln tills något inuti mig sätter igång och säger åt mig att sluta känna, som målar upp scenarion där allting dör och jag blir lämnad med krossad hjärta. Och ändå kan jag inte låta bli att säga åt honom kom när han skriver att han saknar mig, trots att jag vet att mörkret närmar sig.
Men han kommer aldrig att bli min undergång, man får bara en riktig en i livet och man lär sig att aldrig mer gå dit igen. En skadad själ som min finner ingen ro medan han befinner sig på andra sidan öresundsbron och vi skrivs inget, för nu vill jag inte veta, jag vill bara bli av med känslorna, vill utrota den grymma känslan av hopp som får mig att drömma om en framtid tillsammans.

bwlove

Har har varit på tour med sitt band i över en vecka. Innan det var det en vecka av rehearsals och vi hann inte ses något. Det liksom bleknade litegrann, det rosaskimrande molnet som han skapar varje gång vi ses. Jag dansade mina fötter trötta och tog mig upp tidigt med påsar under ögonen, satt på möten och skapade nya projekter, erbjöd mig själv att ta ansvar för nya intiativ och bli mer involverad i företaget.
Det var söndag eftermiddag och solen hade inte gått ner än. Jag gick av tåget med packade väskor från sverige och en öm fot från mina nya skor. Tog buss 5A från tågstationen och kände tristessen skölja över mig, som för varje gång som jag säger hejdå till människor jag tycker om och kommer att sakna. Fick meddelanden på telefonen, andra människor som jag tycker om undrade när jag skulle hem, att jag skulle skynda mig, att jag var saknad. Bussen körde förbi nørrebrorunddelen och där vid 7-eleven kände jag mig lite gladare i själen. Det blir en kväll av denna söndag och våren är nästan här, var tankar som cirkulerade i mitt huvud. Jag kom in genom ytterdörren och fick världens största kram redan vid trapporna. Maria & co, alla var där, hälsade mig välkommen och frågade om jag var hungrig. Jag log, tog av mig kappan och skrattade lite fnittrigt.
Fick ett sms av honom, det plingade så fint och högg till i hjärtat, det gör det alltid när man tycker om någon och sekunderna innan man har läst igenom texten är olidliga.
”I am finally here, been driving for many, many hours. We’re playing tonight, are you coming? Would love to see you there” skrev han och jag läste allt i ett andetag, kände hjärtat bli lättare och själen gladare. Han har inte glömt bort mig.
Jag ringde upp honom direkt och hörde en trött röst på andra sidan luren. ”Of course I’ll be there!” sa jag glad i telefonen och jag kunde nästan se honom le några kilometer bort i min stad.
”Come a bit earlier, I want to see you” skrev han och jag kände krafter byggas upp från ingenting, min kurrande mage var ett minne blott och en längtan tog över alla mina sinnen. Han är där, jag kan se honom nu, snart, om en timme.
Jag tog en snabbdusch, lockade håret till rufsiga vågor och la på lite rouge på min redan solbrända hud. Håret hade blivit ljusare från en lördags förmiddag på Sannas balkong i Göteborg, det ser numera väldigt guldigt ut, i varma nyanser som blir ljusare mot topparna. Jag tog fram en schoolgirl kjol i svart, matchade med en rosa-beige topp med breda axelband från H&M, hudfärgade strumpbyxor och vita sockor med volang. Han älskar det, sättet hur jag klär mig och lägger märke till allt.
Juan fick köra oss medan jag stressade i baksätet, la på flera lager av läppstift och suddade bort det igen, ville inte ha för mycket. De lämnade mig utanför dörren för att leta upp en parkeringsplats och jag tog ett djupt andetag. Har så svårt att gå in i barer ensam.
Jag sa hejdå till juan och maria och vände mig om mot baren. Han kom mot mig som en tornado sveper in i städer och förstör allting med sig. Han la ena handen mot min axel och den andra mot min midja och drog mig tätt intill sig, kysste mig på läpparna och pussade mig i pannan. Sa knappt ett ord men höll mig i tystnad, han hade saknat mig.
”Hey you..” sa jag med låg röst och han svarade inte, kysste mig igen och pussade mig vid vänstra tinningen. En stund så intim medan alla hans bandmedlemmar och människor omkring tittade på. Jag är nästan säker att de kunde höra mitt hjärta slå sig sönder där i bröstkorgen. Jäkla krulligt hår som har fått mig på fall, det var inte så jag hade planerat.
”Hey Peter” sa jag till hans vän, gitarristen i bandet. Jag lutade mig mot honom för att kramas och han lutade sig ner, han är så lång.
”Hey Nat” svarade han lika glad över att jag hälsade på honom och sedan drog sig snabbt ifrån mig, ”Oh god you smell good..and I haven’t had a shower in many days”.
”Haha, smelly you”
sa jag och log lite blygt. Kunde fortfarande känna blickarna från de andra bandmedlemmarna, de var nyfikna och jag antog att hade hade redan berättat om mig. Det värmde i magen.
”I’m just gonna go upstairs and take a spot” sa jag till honom och han gick efter mig, uppför trappan i den trånga trappuppgången.
”Hey you’re wearing your tennis socks, that’s so cool” sa han med glad röst och jag som var röd om kinderna redan, blev om möjligt ännu mer röd.
”and a skirt to match it all” sa jag och drog kappan åt sidan för att avslöja vecken i min kjol.
”Oh, you look very pretty” sa han beundrande och släppte inte blicken ifrån mig en enda sekund.
Jag gick ifrån honom, ut genom dörren på andra våningen och tog en lättnades andetag. Kan inte andas i närheten av honom, behövde en stund att samla mig själv. Tog av mig kappan och halsduken, tittade mot honom där nere och hur han såg lite smått nervös ut. Ah om du bara visste, tänkte jag, om du bara visste hur mycket jag tycker om dig.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.