large (29)

Det var mörkt när vi kom ut och ställde oss mot trapporna till Blågårds plads. Det luktade av eld och bränt trä och sommarnatt. Ungdom i luften, grupper av människor samlade runt bålen, en dask sommarnatt där man i tradition bränner häxor på bål på den längsta dagen på året. Hjärtat pumpade hårt av energi, förstärktes av röken som spred sig ut över torget och fick allting att se suddigt ut, flyktigt. Han ställde sig en trappa under min så att vi kunde stå ansikte mot ansikte. Lekte med mina fingrar, småpratade nära mitt ansikte medan världen brann ner omkring oss. En sådan stund när man vet att vi kommer att kyssas för första gången, att det är oundvikligt och man drar ut på längtan, på stunden. Sekunderna blir milslånga, tiden står still och vi rör oss långsamt i ett kroppsspel. Våra fingrar nuddar i en blixtsekund, han klämmer lite hårdare mina fingrar med sin hand och det sänder en splittersöndrande våg genom hela kroppen. Jag andas hastigt, det känns så intimt att jag sänker blicken mot tomrummet mellan hans t-shirt och min klänning och ler för mig själv. I nästa sekund viskar han någonting i mitt öra och håller huvudet kvar. väntar på att jag ska möta honom i mitten. Vi fäster blicken i varandras ögon och där stannar allting, han närmar sig mina läppar och jag går framåt med huvudet. Sammansatt av miljoner delar redo att splittras och gå sönder..

large (28)

 

”Where have you been..where did you go..” sjunger jag med i Lanas -Old Money från hennes nya album. Försvinner i en värld som var min för längesen, någonstans där själen inte var död och sommaren som en blekt fotografi från analoga tider.

Åh sommar, midsommarafton! Känner mig äldre än gatan och vissen innan hösten har kommit. De ser alla sommarfina ut, alla pojkar och tjejer som promenerar i flotta tygskor på grönt sommargräs. Jag trampar på asfalt, på sönderbränt gräs utanför mitt fönster, andas in död sommarluft och väntar på att något ska börja. Något som sveper mig tillbaka till livet, som skakar om min kropp och får mig at längta.
Det blåser starka vindar över hela köpenhamn och jag ser hur löven skakar med vinden men håller sig kvar. I mitt ljusa vardagsrum står allting stilla och jag är frysen någonstans i tiden. Alldeles orörlig och död, andas in och andas ut med trasiga lungor, lever som ett eko av tider som har haft sitt bäst före datum. Jag var tolv när jag klättrade upp för ett träd och räckte ut tungan mot min mor som tog ett foto som blektes med tiden i dammiga kartonglådor. Det var tidigt i juni, i ett land som jag besöker så ofta och ändå blir mindre mitt för varje år som går.
Jag var tretton när Marlon kysste mig bakom en gränd klockan sex på morgonen i ett sommarland medan hjärtat slog så hårt av att livet hade börjat, just då när solen var på väg upp och de flesta sov oventandes i sina sängar om att någons liv började formas. Jag tänker knappt på alla andra som kom efter honom för allting hade ändå ett slut, om en månad eller om ett år. Tiden är utformad av slutpunkter och de minns man så tydligt för allting som började försvann långsamt i minnet medan livet rusade vidare.
Och nu. Nu står tiden still på en midsommarafton.

happy

Jag försvann ut i korridoren för att hämta en kaffekopp och på vägen tillbaka hörde jag mig själv nynna på en melodi som sakta förvandlades till na na na na na..
”Batman!” ropade Sigge, en av våra nya studenter som delar kontor med oss. Han log road.
”Hell yeah!” sa jag helt pepp medan jag gick till mitt skrivbord med lätta steg i mina nya rosa tygskor.
”You sound happy today Nat, are you having a good day?” frågade han och tittade åt mitt håll. Han har satt sig tillfälligt vid skrivbordet bakom Mats där Olle brukar sitta vanligtvis, så de sitter rygg mot rygg.
”Yeah, you know I just got back from Sweden. Was out in a forest walking barefoot on the grass. It’s all good” sa jag och log mitt nöjdaste leende. Ibland slår inget hur vackert sverige är sommartid, hur grönt och tillgängligt. Bara där utanför.
”Ah that sounds really nice” sa han och höll med. För många danskar är sverige lite av det heliga landet bredvid, med vackra skog och vatten överallt. Det är svenskarna som är problemet med sverige brukar de säga med glimten i ögat.

”My parents live in a small city outside of gothenburg, like one hour or so with the train and it is green everywhere and very cozy. I guess it is the same in denmark if you live a bit outside because in the big city there’s not much raw green” sa jag och funderade lite över vart jag ville bo någon gång i framtiden. Jag vill nog tillbaka till sverige, saknar mitt kära norrland och att oavsett var man bor så är man ute i skogen.
Vi avbröts av Jens som stormade in på kontoret med ett leende och samtidigt allvarlig min.
”Nat, I’m gonna switch to danish because this is very serious matters” sa han helt seriöst utan att röra en fena. ”Är du fri idag efter arbetet för att mötas med Klint och ta en öl eller två” frågade han mig på danska och log sedan sitt gulligaste leende och såg ut som en stor kramig björn, som han alltid gör.
”Uoh.. ! Klint, I’ll cancel all my other plans, I miss Klint so very much” sa jag entusiastiskt tillbaka och med en enda tanke suddade bort mina danslektioner och andra obligationer i kalendern. Det ska bli en dag av den här tisdagen också.

 

coffeetired

”Ska vi inte gå o ta en kopp kaffe?” sa jag till min nya masterstudent på svensk-danska när vi båda gäspade stort på kontoret. Hon heter Erika och har varit hos oss i två dagar.
”Ja låt oss göra det” svarade hon på danska och vi gick ut i den långa korridoren, promenerade förbi printern och akvariet och svängde in mot köket. Fågeln, Jens och Silvia var redan där och åt något som såg ut som kvarlevorna av en chokladkaka.
”Heeyyy cake, why aren’t we having cake too?” sa jag halvt pepp, halvt trött i rösten.
”Cake is for hard working people in the lab” svarade Jens medan jag kämpade med att öppna en hylla för att fiska fram en kaffekopp.
”Yes and since Nat is never in the lab..” sa Fågeln och fortsatte på retandet.
”It also depends on actually doing some work” fortsatte Jens och jag hörde de skratta i kör och titta åt mitt håll. Jag la in kaffekoppen i maskinen och tittade förvirrad tillbaka.
”Oh..just keep it coming. I am so tired that I am not even sure I am listening” svarade jag utan att röra en fena och gäspade stort framför kaffemaskinen.
De såg lite smått besvikna ut på att jag inte tog illa upp och jag bara höjde på axlarna lite smått nonchalant, lyckades vinna även denna rundan av att dömma från deras ansiktsuttryck.
Erika log stolt åt mitt håll utan att blanda sig in i konversationen, plockade fram en tepåse och väntade tålmodigt på att vattnet skulle koka i vattenkokaren.
”Funderar på om man ska skippa distorsion och bara gå hem och titta på serier” sa jag medan jag beskådade det gråa vädret utanför.
”Jag tänker inte stanna mer än över nån timme eller så. Är så trött” svarade hon med samma trötta röst tillbaka. Vi lutade oss båda med ryggen mot diskbänken och tittade ut i tystnad. Det är så lungt i företaget såhär inför röda dagar och långhelg. Det är danmarks ”Grundlovsdag” imorgon, följt av svenska nationaldagen. Jag sticker till Sverige en sväng.

large (47)

Min granne på tredje våningen har en liten hund. En liten svart tax. När de fick honom var han så liten att de fick bära honom nedför trapporna och ut i gården. Nu har hans taxtassar vuxit ut lite och jag ser honom från balkongen springandes efter stora hundar på gården. Med sina taxöron som tynger ner huvudet för varje steg han tar. Ibland lägger han sig ner med tassarna utspridda åt alla håll och vilar i gräset och ibland jagar han flugor.
Vi blev vänner redan när taxöronen nådde marken och vi sågs nästan jämnt i trapphuset eller på gräsmattan. Ibland kunde han bara lägga sig på rygg vid mina fötter och småbitas när jag kliade honom i magen och ibland följde han envist efter mig på väg till affären.
Jag såg min lilla vän bli större från vardagsrumsfönstret och jag insåg att vi inte alls sågs lika ofta nu i dagarna. Han måste ha glömt bort mig, tänkte jag hastigt, världens minsta hund har skaffat nya vänner.
Det var soligt idag, varmt och kvavt och ingen luft att andas. Jag cyklade längs med Tagensvej, förbi mataffärerna och sedan svängde in på min gata. Dagen präglades så himla mycket av gårdagens tårar, några sårande ord som jag inte kunde släppa. Det kändes tungt och så himla ovärt allting, hur mycket kärlek man ger till vänner utan att få tillbaka och någon gång för ofta möts man av kalla ord. Borde bara flytta till Sverige, där mina riktiga vänner är, sådana som lyfter upp mig alltid, som fångar upp mig när jag faller istället för att trampa på någon som redan ligger ner.
Jag parkerade cykeln framför ytterdörren, låste bakhjulet och plockade upp min ryggsack från cykelkorgen. Kan gå hem och dö nu innan de andra kommer hem, där kan jag vara hur ledsen som helst utan att någon ser, cirkulerade i mitt huvud. Jag tog fram nyckeln till ytterdörren och tog några steg in. Andades ut över att jag var på trygg mark och promenerade ända till postlådan. Och där utanför den andra dörren som vetter mot bakgården stod min lilla vän. Hans ägare, min granne, fick syn på mig och vi sa hej samtidigt. Lille mini taxhunden vände huvudet åt mitt håll, kände igen rösten. Jag gick ut för att säga hej och innan jag ens hunnit säga ”Hej vännen!” var han vid mina fötter. Han la sig på rygg som alltid och grät av glädje, lille taxen som slickade mina händer och fötter och som följde min röst och mina händrörelser ivrigt.
”Jag har saknat dig lille vän, det var alltför längesen sist vi sågs” sa jag till honom i pitchig röst och kliade bakom öronen. De allra sötaste taxöron som finns.
”Jag tror att han har saknat dig ännu mer” sa min granne på danska och jag bara smälte. ”Kan du hålla koll på honom en minut, jag glömde hundpåsarna i lägenheten” frågade han snällt och jag sa såklart ja, det gör jag jättegärna!
Han gav mig kopplet och jag satte mig ner på marken. Lille minihunden började klättra över mina knän medan vi lekte med varandra. Vi satt där en stund, bara vi två och jag log alldeles lycklig, glad för första gången på många dagar. Och han verkade lycklig han med, världens sötaste tax.

hug

 

”Mats I missed you” sa jag med pitchig röst medan jag närmade mig honom med öppna armar. Hans ansikte förvreds i förskräck inför vad som komma skulle och han höll armarna ovanpå i luften som för att inte riskera att ta i något.
”Oh god what has happened to you..what is this hugging thing” sa han fortfarande helt stel i kroppen. Min vän börjar bli långhårig, vi har inte setts på en vecka ungefär och jag minns den gången han sa att han skulle spara ut håret, så långt det gick för att skaffa en mohawk och raka vid sidorna. Jag skrattade då men han verkar ta det på allvar, håret når snart ner till näsan.
”Yeah, shut up and let me hug you” sa jag bestämd och höll honom fast ännu tätare med mina armar.
”Girl germs!!” ropade han och tog ett steg bakåt när jag släppte taget om honom.
”Omg, disgusting!” sa jag road och satte mig tillbaka på min vanliga plats på elementet. Mads beskådade det hela på avstånd och skakade på huvudet från sida till sida. Mats var fortfarande i chocktillstånd.
”Girls..!” sa Mads och himlade med ögonen mot Mats. Jag fladdrade på ögonlocken.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.